Icke så förhöll det sig med Sven. Nå, är du ej lika flink? frågade förmannen med ett icke alldeles omärkligt missnöje. Löjtnanten .vet att jag är modig unde bröstet; och eftersom det är en känd sak, så kunde nock löjtnanten tillåta mej att säga ett ord l Du är en dugtig gosse, det vet jag — låt emellertid gå fort då, om du har något att förmälaln Käre, välsignade: löjtnanten; blif baraste inte vred, ifall ordet inte behagar löjtnanten... Det är annars detta, att jag känner på mej i kroppen eller själen — jag kan regalt inte säga i hvilkendera, för di ä inte goda att skilja på — att löjtnanten inte skulle ångra sej, om han denne ende gången slöteigen det ena ögat. Skeppar Ragnar må en gerna helsa på, och alla skeppare häremellan och Göta älf, men mörköbjörnarna ombord på deras egen store båt... jag är ingen kruka men jag har tankar, och löjtnanten vet sjelf ordet de hade om natten derborta vid Utterbohufvud. Ingenting vidarel utbrast jaktlöjtnanten med en så sträng och befallande röst att Sven hoppade till af häpnad. Derefter hette det lika kort: Pådin plats. — och låt oss hvar och en göra sin skyldighet i kronans tjenstly Utan ett ord följde Sven den äldre kamraten. Jösses. mej, j Pelle, sade den unge håtten, phar j nånsin förr sett löjtnanten sådan? Det var ton och min, som han då aldrig tagit mot mej förrba Tystb svarade Pelle buttert. Du kunde ha låtit bli de der dumma förmanelseordena, som jag hörde ända ut! Känner du löjtnanten för en sådan karl att han skulle göra återmarsch innan han väl hunnit börja dusten? Men han kunde väl begripa, återtog Sven, hvats unga blod nu var i en särdeles vek rörelse, shan knonde väl begripa att det var af kärlek tillen, vet jag! Inte lär storkaxarna på Mörkön bry sej om att göra något åt en