Sardiniens framstående män: I. Cavour, La Marmora och de öfriga ministrarne, Om vi nu öfvergå till konung Victor Emanuels ministrar, så möter oss genast en man, som så införlifvat sig med Piemonts nuvarande inre .och yttre politik, att hans biografi är detsamma som skildringen af den allmänna andan i landet. Denne man är grefve Cavour, konseljpresident, minister för utrikes ärendena, tillförordnad inrikesminister och, hvad som är en större hederstitel än båda de föregående, Italiens erkände sakförare inför det officiella Europa. Grefve Camille Cavour, sedan lång tid tillbaka allmänt ansedd såsom en bland detta tidskiftes mest öfverlägsna män, tillhör en af Piemorts äldsta och förnämsta familjer, hvilken i alla grenar utmärkt sig uti sitt lands tjenst. En grundlig uppfostran och naturanlag inkastade honom tidigt på de ekonomiska vetenskapernas väg. Hvilken bana som helst stod honom öppen still följd af hans börd; han föredrog att tills vidare egna sig åt studier och forskningar, och efter att under några få år hafva tjenstgjort såsom ingeniörofficer, tog han afsked. Grefven besökte Frankrike och England, studerande andan i dessa båda så olika sanihällen och granskande deras politiska institutioners verksamhet med tanken på sitt land, som dittills i så många fall stod efter, lan tillämpade på Italien sin nyss vunna erfarenhet, och man minnes ännu i Paris den piemontesiske ädlingens förträffliga artiklaruti ?Revue nouvelle?, isynnerhet angående den stora frågan om italienska jernvägar. Återkommen till Piemont, der han umgicks med de båda Balbo, de båda Alfieri och de båda dAzeglio, ett sjutal af utmärkte män, som började det nationella uppvaknandets rörelse, grundlade grefve Cavour år 1849 tidningen Il Risorgimento (återuppståndelsen), der . grundsatserna i Balbos: vackra arbete: Italiens förhoppningar utvecklades och populariserades med öfverraskande styrka och logik. Italiens oberoende, inre reformer, en liga af italienska furstar mot utländningen samt ett förbund mellan de särskilta staterna, sådana voro de satser, hvilka förfäktades af detta blad, som betydligt inverkade på Piemonts beslut att öppna fälttåget mot Österrike i Mars 1848. I enlighet med dessa idder adresserade redaktörerna af Risorgimento, förutseende det ögonblick, då Italien skulle hafva behof af en union mellan alla sina krafter, en ryktbar vorden böneskrift till konungen af Neapel, hvari de visade honom Pius IX:s och Carl Alberts föredöme såsom det säkraste medlet till ett varaktigt dynastiskt och populärt bestånd. Österrikes stämplingar gjorde sig mera gällande än denna ädla uppmaning. Snart anlände till Turin underrättelsen om den milanesiska revolutionen; grefve Cavour var en afde förste att påyrka den sardinska härens inryckande i Lombardiet; och då nederlaget vid Custoza blef kändt, skyndade han att inskrifva sig såsom frivillig i mönsterrullan öfver de nyutskrifna soldaterna, hvilkas utryckande i fält förekoms endast och allenast genom vapenstilleståndet i Augusti månad. Revolutionen, framkallad af Österrikes långvariga skriande orättvisor, bade utbrutit af sig sjelf i hela Italien, undantagandes . Sardinien. Detta var icke en befrielse, sådan statsmän