3 KAPITLET: Enderas bane. När. tulljakten hunnit så nära hönkunde komma intill udden af Rödklinten. utan att röja masten, lät befälhafvaren lägga den långs en bergspall. Omedelbart derefter smög han sig. upp på holmen med kikaren, tog utkik bakom en stor sten och riktade blicken på den för strömmen sakta drifvande Anddraken. Han märkte nu två karlar, som hade något att syssla — troligen med lasten. Häruti misstog han sig icke, ty det var just vid denna tid som förmannen, hvilken afkastat flätkassen och dormigheten, nu, väckt. Börje för att gifva honom lektion i kapplakningen. Gudmar förtfor att betrakta dessa rörelser, som han ej kunde fatta; men då en af karlarne vände sig, trodde han sig känna igen skeppar Ragnar — åtminstone var det ingen af de reslige Esbjörnssönerna. Hvad kunde detta betyda — skulle det således ändå vara Ragnar? Gudmar grubblade förgäfves på lösningen af dennafgåta, sammanhängande med den, att han icke borde inställa sig förrän efter klockan 8. Om jag skulle alldeles förkasta den delen af. angifvelsen, öfverlade han med sig sjelf; och genast attakera ...... Men iden sjönk lika fort som den uppstått... Nej, något dju