sådan en som jag... (Detta var första gången som Sven Dillhufvud. satte sig sjelf i sista rummet. Men för att återtaga den ståndpunkt, hvarifrån hans känslor: narrat honom ned, fortsatte han)... J vet, Pelle, att jag sa er deroppe vid vetten från begynnelsen när vi kom hit, att det inte hade något lag den här gången för mej. En menniska må vara hur kavat och öfverdådig som helst, så kan hon ändå ha sina ryck i sinnet; men i hvad det rär mej sjelfver, så bara idet hinner till stycket och vi få björnynglet framför oss, skall j få se att jag kommer i det rätta särkraseriet. Ja, du är rätta bersärken, dul svarade Pelle tvetydigt... Men der kommer löjtnanten — nu få vi veta meningen. Hör: på, karlar,, yttrade jaktlöjtnanten, i det han trädde ned på det lilla: däcket, jag har gifvit akt på båten nära en qvarts timma och tagit pejling på Saltskäret med jättesten, som j känner. Båten, som låg midt emot detta, har nu kommit ett godt stycke sydvart. Således är strömmen nordlig, och efter min beräkning måste de bestämdt drifva tätt förbi Rödklinten på Skärholmen — eller hvad säger du, Pelle? yDet är allt en sak, som inte behöfver vara otrolig, om bara de-inte ta ut årorna eller få någon kåre, när de passera hafsöppningen öllan bägge Kråköarna., De vänta på något, på vinden, solnedgången eller något annat — kanske bli de liggande här i natt. Det är sådant som: man blott kan gissa... Deremot tänker jag att vi frakta oss ut i all stillhet... Der de nu ligga domnade i hettan, varsna de oss icke, om vi söka ro oss öfver i lä under Skärholmen, hvarifrån man osedd kunde komma till Rödklinten. Det är inte godt att veta, herr löjtnant, men nog är det troligt att de dusat till i hetan och hvila i godan ro, då de inte när eller fjär se till någon tulljakt Mitt beslut är tageti yttrade den unge