hyttan, riktade han kikaren länge och noga på båten; och Sven, som stod bakom, såg liksom ett mörkt moln kasta sig öfver hans ansigte, och dertill ett ganska tungsamt moln. Hvad kan det vara för en, löjtnanten? vågade Sven afbryta. Tyst Sven och Pelle bytte nu. en helt förtroendefull blick. Den sade så mycket som: Här blir något allvarsamt af l Då Gudmar långsamt slog igen kikaren, bade molnet öfvergått äfven till hans ögon. De syntes mörka, skarpa och tankfulla, och den något utskjutna öfverläppen vittnade om en stark spänning. Nådige, välsignade löjtnantenn, återtog Sven, säg ett ord! Är det Ragnar? Jag vill inte vara något vidare sticken, nej gu, vill jag inte, om jag tagit felt. Löjtnanten tycktes icke höra honom. Han gick långsamt ut ur hyttan, i det han sade: Här är ännu ingen brådska... Du kommer ner, om du märker något, Sven! Han återvände till jakten. Det der, min kära tullvaktmästare, me. nade Pelle försmädligt, liknade sej inte till någon jemnårighet! Vi ä ju på sjön ännu ! svarade Sven harm: set ... Men i alla fally, tillade han, var detts här något ganska märkvärdigt, j Pelle — hvad tror j? S Jag tror ingenting förrän löjtnanten sag! hvad jag skall tro. Då gör jag min pligt det må ära af i hvad väderstreck det vill och antingen det är i storm eller stiltje.n Om jag ändå tordats be att få låna kikarn b Ja, om dn det hade tordats — men fänk inte påt nu så länge uppmanade Pelle oct drog till sig vattenhinken för att tillaga sir vanliga helsodryck. I sin osynliga smygvrå — bassinen, som