UL AVÄSeR. UTRIKES. Vi hafva i dag mottagit utländska tidningar, hitkomna med Stralsundsposten äfvensom med ångfartygen Svea och Nagler. De gå från London till den 7, från Paris och Brissel till den 8 samt från Berlin och Hamburg till den 9 dennes. FRANKRIKE. Monitören förklarar för obefogad den farhåga, som Pelissiers utnämnande till befälhafvare öfver en observationsarmå framkallat i Tyskland, nemligen att fråga vore om sammandragandet af en Rhen-armå. Lägret vid Chalons är icke talrikare än under det föregående året, och garnisonerna uti de vid östra gränsen belägna platser hade ej blifvit förökade. Pelissiers. utnämnande åsyftade blott att, i händelse östra gränsen blefve hotad, alla garnisonerna skulle bilda en under Pelissiers kommando stående armå. Pelissier skulle lemna London den 7. Såsom hans efterträdare som franskt sändebud i London betecknar man hr de Persigny. Uti lagstiftande församlingens session den 3 dennes gick det mycket lifligt till. Knappast hade sista ordet blifvit uppläst af det pådskap, som frambragtes af utrikesministern, förr än från alla delar af salen hördes det stormande bifallsropet: ?Lefve kejsaren!? Samna hänförelse herrskade uti senaten, hvarest statsministern Fould föreläste ett bådskap, som var af samma lydelse som det af grefve Wa!ewski i lagstiftande församlingen upplästa. Derpå höll senatens president följande tal: Om det tillåtes mig bifoga några ord, för att häntyda på betydelsen af det birall, som här låtit höra sig, så måste jag säga, att, under det våra firade medbröder, marskalkarne och generalerna, hvilka blifvit hedrade med kommandon, emot fienden häfda franska namnets ära, senatorerna, som stanna qvar här, icke skola rygga tillbaka för något steg af mod uti civilangelägenheter och tillgifvenhet för kejsaren. Lifligt bifall.) Det råder mellan dem och oss på triotismens rivalitet (bifall och rop: Lefve kejsaren!), ty detta krig är rättvist. Det gifver blott svaret på en utmaning, på ett anfall. Det utgör konseqvensen af en hundraårig politik, som städse betraktade Italiens rop om hjelp såsom em det gällde franska tilldragelser. (Ja, ja! Lifligt bifall. Kejsaren kanlika litet medgifva, att Turin, hvilket är nyckeln till Al perna, som att Rom, hvarest kyrkans nyckel hålles af en helig och ärad påfve (allmän och djup sensation), råkar under ett mot Frankrike fientligt inflytandes usurpationsok: Enhälligt, ytterst lifligt bifall.) italien skall således erhålla sin nationalitet återupprättad. Det skall ej blifva revolutioneradt (mycket bra, mycket bra!), utan det skall blifva befriadt (allmänna bifallsrop), och detta sköna land, som är i fara, att erhålla en herrskare, skall finna en befriare. Lefve kejsaren!s ENGLAND. Regeringen har framlagt i form af en ny blå bok följande handlingar: 1) ett utdrag af wienerfördraget den 9 Juni 1815; 2) tilläggsoch separatartikel af den 20 Maj 1815 till det mellan Österrike och Sardinien afslutna territorialfördraget; 3) påfvens protest af den 12 Juni 1815 emot vissa beslut i parisertraktaten och af wienerkongressen; 4) ett utdrag af en depesch från sir William ACourt till viscount Castlereagh, hvilken meddelar innehållet af en mellan Österrike och Sicilien den 12 Juli 1815 afsluten traktat; 5) ett mellan Österrike och Toskana afslutadt fördrag af den 12 Juni 1815; 6) en traktat mellan Storbritannien, Österrike, Frankrike, Preussen, Ryssland och Spanien af den 10 Juni 1817; 7) en mellan Lucca, Modena, Toscana, Österrike och Sardinien den 28 November 1844 afslutad traktat och 8) en traktat mellan Österrike och Parma, daterad den 17 Februari 1848. En differens mellan England och Frankrike angående kränkning af neutralt savoyiskt område skall, enligt en pariserkorrespondent, vara undanröjd genom. franska förklaringar; men i stället tror man, att en ny difterens uppstått till följd af uttrycken i kejsar Napoleons manifest angående nödvändigheten att Italien antingen blir helt och hållet österrikiskt eller helt och hållet fritt. Engelska regeringen har tillåtit engelska handelsfartyg att taga frakter för franska regeringen till Medelhafvet. Förklaringen, att England icke åtager sig några förpligtelser för kriget och särskilt icke någon förbindelse att skydda preussiska östersjökusten och preussiska skeppsfarten, innehåller äfven, att England förbebåller sig att