korta ord och stela väsende! Endast Thorborg stod qvar i tusendubblad kärlek. Men äfven från bemne var ej annan tröst än delstagandets att finna. Med Hjelm hade Gudmar af en fin grannlagenhet ej velat tala. De nya förhållanden, som skulle uppstå mellan honom och Moss, lade ett hinder deremot. Hjelm ville gerna öfverhoppa detta hinder, men Gudmar sade: Låt oss tills vidare icke tala öfver ämnet,...... Och så slöts äfven den kanalen. I sådan sinnesstämning var han på morgomen, då Sven uppkom med angifvelserapporsten — längre ned få vi se att Gudmar redan serbållit en annan, nemligen den, som skeppar Ragnar sjelf haft den artigheten att på behörigt listigt sätt tillställa honom. Då han emottagit den nu ifrågavarande -rapporten, hade han genast frågat efter gos:sen, som lemnat den, men denne var då försvunnen: han hade förklarat att han skulle resa med fisk längre bort. Sven Dillhufvud, salltid nyfiken, hade frågat honom af hvem ihan fått breflappen, men erhållit det svar att det inte skulle nötta till något att fråga efter den saken. När vi nu träffa den unge befölbafvaren med angifvelsen i hand, tänkte han icke på sig sjelf och den så olyckliga vändning, som hans förnämsta jordiska lycka hade tagit utan han frybblade öfver stilen i skrifvelsen, hvilken lydde så: — s Den 29 Juli gick skeppar Ragnar Ragnarsson från Kristiania med en betydande smugellast af konjak och jamaikarom. I morgon torsdagsafton kryssar han på Soten, der något bestyr är å bane. Han bör icke antastas före klockan 8. Hvem kan ha skrifvit det här? frågade g Gudmar gång efter annan. Jag kom i