Angående det enskilta förtroende, som jag en dag var nog vansinnig att gifva dig i af seende på ett annat skäl emot det ombytta lefnadsmålet och hvilket jag vet mera än all annat sårat dig, svär jag dig nu — vid möj ligheten att denna ed är min sista och lika uppriktigt och samvetsgrannt som om mina fingrar låge på Frälsarens egen bok — at hvad jag sade dig der uppe på ditt rum, samma dag vi återkommo från fiskläget, endas var en af dessa ögonblickets olyckliga och häftiga ingifvelser, hvilka slå ned som ha stigt upptäckta sanningar, men dem vi ej sedan kunna inse hvarföre vi haft och hvilka sällan besanna sig — åtminstone kunde icke denna ha besannat sig ... derom känner jag mig högt dligt öfvertygad. Det är en omätligt stor skillnad emellan den -bestämdt begränsade känsla, hvilken fordrar att intet menskligt väsende utom jag sjelf ingriper i det öde, som utgör valet af min bana, och den känsla deremot, som, sedan valet är verkstäldt, låter mig erfara mer eller mindre sympatier för de råd och tankar, hvilka kunna uttalas i följd af dermed sammanhängande förhållanden. Skulle väl din Gudmar likt en dåraktig pojke någonsin ha underkänt dina råd och föreställningar eller deraf skapat sig ett undt. om han kommit i den ställning, som då ut gjorde ämnet för vår öfverläggning? Nej, det är omöjligt! Jag kan, såsom du ofta påpekat, möjliger ega några anlag för stark sjelfkäpsla, men hitåt hade den ej i verkligheten kunnat ligga: Hvilken menniskas sinne och förstånd förvilJas ej! Men hvilken menniskas hjerta — om det är ett älskande hjerta — kan icke skingra förvillelsen, så att allt får en ännu större klar. het än det förut haft. Nu förstå vi ju hvarandra, och på sanningen af mina ord skall