Gud sjelf danat — der tulljakten låg gömd och från bvilken hon kanske snart skulle våga sig ut på äfventyr lika hastigt som hon dykat upp ur hafvet sjelft, blef hon nu föremål för den återvändande befälhafvarens mönstrande blickar. Han synade hvarje tåg och segelklut, laddade de små nickhakarne, den ene med löst krut, den andre skarpt, och gick derefter in i kajutan, der han med samma kallblodighet tog ned lodbössan, eftersåg skottet och påsatte en ny knallhatt. Sedan detta skett, framtog han penna, bläck och papper och satte sig ned att skrifva följande bref till sin trolofvade: Majken, dyra, dyrkade Majken! Vi ha mötts två gånger efter din fars förklaring, efter din egen, och dina älskade ögon — mina stjernor — hafva nogsamt visat mig att min sällhets farkost drifvit på grund. Ja ja, den har drifvit på grund. Nåväl, du så outsägligt tillbedda qvinna, hör ännu en förklaring! I den allvarliga stund, som jag snart går till mötes, der möjligen — hvarföre icke troligen — min lefnads farkost skall stöta på det rund, hvarifrån ingen kommit loss ... i denna stund är det min enda saliga glädje, att jag ännu känner mig rygg i medvetandet af att hafva ibärdigt framgått på pligtens väg och att dernäst få säga dig, att det nu är jag som upptagit och tror på dina heliga och vackra förutsättningar om en fortsättning deruppe ofvan all verldens stjernor. Jag vill icke säga dig, min Majken, att du varit hård mot din Gudmar — du är qlltför ättvis att kunna vara hård — men din stränga rättvisa i att med oemotståndlig köld straffa de känslor hos mig, som du icke rätt kunnat fatta, har i grunden gifvit mitt hjerta ett sår, öfver hvilket jag gerna skall se läggas någon helande balsam,