Aftonbladet – 12 maj 1859, sida 2

Tyst! afbröt Ragnar. Jag går nu fram och talar med honom. Med några årslag kan vi komma fram till skäret. Låt osslaga att vi snart bli af med honom an En halitimma sednare lemnat den enslige passageraren och sett honom 1 hålans djup dölja sin eländiga varelse. Härefter sökte de göra sig till godo den vindfläkt, som den uppbankade skyn hade förebådat. Men vindkären dog snart ut, och Anddraken dref med dufna segel i hvad riktning strömmen ville. Under tiden gå vi att uppsöka en person, som föga anade att han vyar insnärjd i ett nät, utlagdt af den biltoge mannen. 2 KAPITLET. Ännu on gång vid Torskfällan. Vi förflytta oss nu ett par timmar tillbaka. Klockan kunde vara omkring 4 på eftermiddagen. Mot den förtärande hettan utgjorde de små hyttorna bredvid den oss väl bekanta vetten ett svalkande skygd; och liksom under den stormiga oktoberaftonen sistlidne höst användes de äfven i dag på den stilla julieftermiddagen till bespejvingsplatser för tulljaktens bägge karlar. . Se så, jaha, nu ä vi bär... men det har inte något vidare lag nw, yttrade Sven, kastande sig otåligt af och an på lägret, och jag vet inte hvad jag har för motbjudighet för denna färden! Vi ha smugit oss hit på slingervägar — sådant är löjtnanten storligen bedrifven I — men hvem ser till skeppar Ragvars skuta? Nånå, menade Pelle, vi ha inte länge varit här än... Värst vore, om han satt någon annan skiftning på henne.s