Aftonbladet – 12 maj 1859, sida 2

orderna. Om det hade varit som förr, skulle han inte ha sagt något, utan bara sprungit opp och ropat: Allt klart, karar — vi få en rolighet i qvälll..... Nånå, det deringa, att han talte rena ord, kunde komma af den saken att han tycker, att när vi nu ska ta atsked och gå in vid landttulln, så bli vi liksom mera jemnåriga i ett och allt. Din högfärdige påfågel, ligger inte den uttydningen närmre till bands att ban nu gett på båten att anse någonting för rolighet? Jaså, ) är så törstig, Pelle — nå, det kan då regalt stå er fritt, så länge det behagar er, för inte tror jag på atten tullvaktmästare, en sådan som blir sjelfvisterare, behöfver springa ärende åt en jaktkarl... Men nu gör jag väl ett tittande igen ...... Ingen skeppar Ragnar — här fins intet annan båt än den, som jag såg för en stund sen litt söder om Lyngholmen. Det är väl en som går på Göteborg... den kan vi då inte ha något med att göra.n Hvem kan veta. Gå du ner — jag råder dej tillet — och varsko löjtnanten, så tar han kikarn... När du kommer opp, så ta vattenslanken med dej! Som du sa så kan en tjena gammalt i alla stånd. Såså, ) tar opp mina aflagda ord — det är er hjertligen undt: jag bar goda förlager att ge på. Jösses, så j får sakna mej, det blir ömkligt, Pellet I kajutan, med dörren öppen för värmens skull, låg Gudmar på--en af de små smala sofforna och höll i banden samma breflapp. som Sven på morgonen lemnat honom. Det var verkligen sant att Gudmars utseende syntes förändradt, helst om det jemfördes med det, som han hade under den morgonen för två år sedan, då Majken frukosterade på tulljakten.