Nu är han glömd, liksom han alleredan vore begrafven, det inser du väl. Det var inte det jag talte om — jag menade hur han skulle komma ifrån skäret igen. Der kan han väl inte stanna i evig tid, fast den stora Tumlarehålan eller Hafsfruns sängkammare, som di kallar den, kan vara ett bra läge nock för några timmar. Då Olagus och Tuve i natt gjort sin lossning, så resa de — det vet du — litt längre bort, medan vi vända på hemfärden, och då ... du är väl inte dummare, hoppas jag, min käre Börje, än att du förstår resten? Ajia mej, Ragnar, hvad detta häringa är för stora och ängsliga farligheter att ställa sej i! Hade du inte gjort honom så dugtig handräkning förut, att han aldrig kan betala den ? Innan dess hade han gjort mej några tjenster — och fan fare i mej, om jag hade hjerta att vräka honom i gapet på alla ulfvarna, när har kom i ve, vånde och bön och sjelf gaf sej åt mej. Du vet att jag lånte honom käringen mins kläder och hjelpte honom samma natt på vägen öfver gränsen — och då, det kan jag svära på, visste jag inte mer än du att de slog efter honom för annat än likplundringen, den han kändes vid och som varen frestelsestund, den en inte må göra sej för säker på kunnat ha makt öfver både en och en. Vrakegods i alla skepelser ä stygga och hala klippor att slippra på. Det är så det 3 Sedan hörde jag aldrig af honom förrän han nu sökte opp mej i Kristiania-hamnen, då han var likså angelägen och tiggande att komma tillbaka igen — nånå, gubevars, i djupaste bemlighet, förstås.. Jag ville inte vara i dina kläder, Ragnar, för aldrig så godt! Du gör allt öfverdåd för att rusa dej med det, liksom andra rusa sej med bränvin. (Forts.)