fick två blanka specieriksdalrar för att hålla ren mun. Börje gaf med några skrockningar tillkänr a sin belåtenhet med historien, tittade derefter bortåt det lilla däcket och yttrade i en ton, som nu fick något bekymradt: sRagnar du, det var en sak som jag ville peka på anbelangande ditt stora lurendrejegods!b Hvad då för sak? Rätt som det är, bankar skyn opp... och jag tycker att färgen på vattnet spår en liten kultje. Strömmen sätter oss snart ned på holmarna. Med denna förbannade stiltjen skulle tulljakten kunna göra en förtret; om hon inte låge i godan ro annorstäds — hon tar ogs i rodden, fast hon ligger efter för frisk bris. Har du dragit försorg om tulljakten — som nog är att begripa — så behöfver en inte kasta bort några tankar på hvad hon kunde göra, om hon vore i närvåne och drista sej fram, och det skulle hon nock töras, ifall hon visste att björnarna nu inte ä ombord ..... Men jag vill tala om den saken jag tinkte DD Säg det dåls Förstår du — nu sänkte Börje rösten — hvad han derborta i natt gjorde i land på Pinnön, när vi lagt bi? Han hade något koklament för sej, det vill jag våga hvad som helst på, och jag tycker att det rinner som kallt vatten utefter ryggen på mej, när jag tänker ...n Derföre kan du låta bli att tänka... På Pinnön hade han ett ärende, som inte angår oss. Få vi inte regalt det vi ska ha? Om en halftimme väcker jag oppen, för då ha vi drifvit så nära Hafsfruskäret, att vi landsättern der. Men hvad i jesses namn blir det af honom der — det vill jag veta?