när vi hade vår lille konjakskommers, då hon hjelpte oss med sänkningen? Nå, det hade inte varit så stort beslag — men jag är ännu arg i sinnet för det jag mistade först den ankarn, som flöt bort till Tomtön och höll på att ta lifvet af tomtöbröderna, som Andreas påstod, och sen den ankarn, som reste all verldens väg utan både afsked och pass och som ingen. hört hvarken passascha eller ord om. Låt nu den gamle strunten vara slut, menade Börje; och kom tillbaka till kapplaken, för det lyster mej höra hvad det till sistingen blir af dina utläggningar! Jo, svarade Ragnar, nu är det således bestäldt, att kärlet ofta läcker under vägen och att träet drar till sej så litt om litt af innehållet, att det förminskar sej; men den minskHingen är då sällan kärlets fel, utan den der kapplakens, som visst inte betyder någon sorts tjufknep, utan bara en resonlig rätt, der den lille lurendrejarn, förstår du, lurendrejar från den store. ; Du behöfver inte vidare göra dej besvär med att plugga i mej det deringa, för jag kan då aldrig få samvete af sådana saker. Om en bara riktigt visste huru det skulle gå till och en gen inte hade att göra med björnnglet... sprundena ä ju förseglade: Ditt nöt, tänker du att en skulle vara så göm och titta åt sprundena ... Gå efter finrrn och häfverten, så skall du sjelf få se Börje gick och kom snart tillbaka med sakerna. Utan att säga ett ord, lade Ragnar en kantig träbit emot innersta bandgjorden och knackade mot den sakta med en hammare, så att den småningom flyttade sig en half tum. Nu borrades hålet, och omkring en fjerdeles kanna utdrogs med den lilla häfverten, hvarefter halfva qvantiteten vatten ditslogs i stället