Aftonbladet – 11 maj 1859, sida 2

grof ketting, i hvars sista länk åter var fästad en smal lina af omkring femtio alnars längd, och vid hvar femte famn försedd med en vakare ellet flöte af träd. Den, som fått syn på dessa apparater, torde tätteligen, om någon bekantskap förefunnits med fribhande rerna, fallit på den tanken att hela ankargällskapet kunde på mindre äh två minuter göra en resa öfver bord och genom kettingens tyngd dragas åt bottnen, hvaremot den utlipande linan med sina vakare säkerligen framdeles tjenade till att visa hvar sällskapet kunde sökas, då något inkognito icke vidare var af nöden. Skulle nu så bafva händt att den siste vakaren yakatnog illa, att äfven den gått under vattnet, voro dock lurendrejarne genom landkänning så gökra om stället för sänkningen, att de alltid medelst draggnjng finge reda på linan. Naturligtvis låg icke allt detta öppet: ett ar stora pressänningar utgjorde betäckninoen. Och för det fall att faran vore af såan beskaffenhet, att den nämda resursen icke kunde användas, fanns på båten en hesättning, som djerft kunde se hvarje fara i ögonen, Båsom vi sedan få se, funnos emellertid hufvudeheferna för expeditionen dock icke nu ombord. ER De bägge män, som för närvarande utgjorde den synbara bemanningen, yoro tvänne ganska allvarsamma ättlingar af de gamla nordiska kämparne. Den ene af dem satt visserligen vid roret, men detta fick fullkomligt råda sig sjelft, emedan dess underlydande, båten, i brist på vind, uppsagt alllydnad för styrelsen. ; Denne man låg tillbakalutad mot roret; och användande sydvesten till hufvudgärd, hade han satt ett slags flätkorg eller kasse af bast öfver hufvudet för att utestänga solen. Vid