Aftonbladet – 11 maj 1859, sida 2

4 AE ABER ER RANE AE RER EEE HE AE ERE AA de tillfällen då han aflyftade kassen för att torka sig i pannan med en gul silkesnäsduk, hade man tillfälle att anmärka ett, i trots af den försoftande hettan, oroligt uttryck på det läderbruna ansigtet, öfver hvilket ett långt ljust hår kastades af och an vid näsdukens fläktande rörelser. Det är DOg möjligt att denna persons namn erinrar om hans fordna bekantskap, hvilken vi i första boken gjorde under Majkens återfärd från Norge, då hon ställde sig under skydd af kongl. majits och kronans flagg. Hån kallades skeppar Ragnar Ragnarsson. Och andre karlen var hans då, liksom nu, underlydande Börje Persson. Råten var dock icke densamma som vid förra tillfället. Den närvarande tillhörde en mäktigare man, som egde många båtar och låg i helt andra affärer än skeppar Ragnar. Icke dess minåre stod den sistnämde nu i handel om Anddraken, såsom båten benämdes, och hade gjort denna proftur åt Norge för mörkömännens räkning. Tuve hade varit med, men i förväg fest hem för några timmar sedan. Fmot aftonen, då vinden ansågs komma att friska upp, skulle bägge storheterna infinna sig för att taga hand om lasten, för hvilken de hade en annan nederlagsplats än Mörkön. De drefvo, enligt hvad man känner, smugelhandel i stort — denna gång var det likväl icke andras, utan egna affärer som de skötte. Skeppar Ragnars medhjelpare sof med hufvudet hvilande på de öfver åran korslagda armarne. Han hade blifvit öfvermannad af hettan, 3 Sedan Ragnar flere gånger sett sig omkring, alit med samma oroliga uttryck, hvilket likväl mindre tycktes ega sin grund inågotutom än inoni båten, syntes han slutligen