het är förtjent. Men nu bönfaller jag, hu ödmjukt som helst, att farbror låter nåd gå för rätt och icke borttager den sällhet, som var oss tillärnad! Utom i detta enda fall vill jag göra allt tänkbart, och som Majkens make skall jag med tusenfaldig kärlek och dyrkan gälda henne denna stunds smärta och ännu en annan stunds... Nog, utbrast Moss i afgörande ton, alldeles nog — mer än nog! Dotter min känner mig, och så gör du med, Det är derföre komplett onödigt att säga ett ord som svar på det vanvettet att jag skulle gå i slägtskap med tullkammarn... Thorborg, vill du säga till om förspänning... Dotter, jag hoppas du följer med till Svartskär? Ja, pappa, jag är färdig. Bral Du var alltid en stark qvinna, något för god att blifva försmådd — men jag lägger ej sten på bördan. Nej, sade Majken, innan vi här skiljas, vill jag öppet erkänna, att redan vid första underrättelserna vi hade i afseende på omstörtningen af Hjelms hus, föll mig den tanken in att pappa skulle gifva oss sitt bifall, om Gudmar inträdde i pappas eget värderade yrke. Jag talade med honom: Han gaf mig då del af samma åsigt han nu yttrat, och det var enda orsaken att jag ej ville det pappas vackra id skulle finna detta motstånd. Min stolthet — ty jag har väl också någon sådan — skulle gerna ha sett att hindret kommit från mig. Och jag, utbrast kapellpredikanten, som gjorde dig en förebråelse derför att du icke först ville höra son mins ord — det får du förlåta den gamle vännen! Han känner det tungt nog 1 dag... min själ, gör han så... Vackert slut,, mumlade han, vackert slut på så vackra planer! Under tiden stod Gudmar der, utstött ur det jordiska paradiset, knappt vågande söka någons blick. Då kom hans lilla Thorborg fram och gaf honom handen. Gudmar, min högt älskade broder, känner