Vore du icke en större vettvilling än nå gon har lof ätt vara, supponerar jag, om dv ej toge emot detta! Ser du, gosse, vi skola allesamman, i en enda familj, bygga och be här på stranden. Nu har du ordet. Gudmar vred sig i vånda, och ändå... ändå...... Han såg på Majken, men hon hade lutat sig tillbaka mot söffhörnet och syntes så strängt allvarlig, att han väl begrep at! han alldeles ensam fick svara. Och nog både visste och mindes han skälet till denna stränga återbållsamhet. Ack, det var deras gamla samtal som spökade igen — det hade hvarken hon eller han glömt. Gudmar led ett oerhördt qval — himlen och kärleken på ena sidan, men ångern på den andra. Och när så de båda känslorna allt närmare nalkades hvarandra i framtiden, hvilkendera kunde då komma att råda öfver den andra? Köpman kände han sig ej hafva kraft att bli. Tjenstebanan wille ban ej öfvergifva — det hade han dessutom med handslag lofvat sin förman... Men hvilken lycka stod honom i någon väg qvar, om det förnämsta, det högst eftersträfvade icke mer ville flytta sig. Ja... huru blefve det, då han öppet förkastat det tillfälle, som nu erbjöds honom, att få sin tillbedda mö till hustru? Skulle hon sjelf någonsin glömma det — skulle det någonsin åter bli full frid mellan deras hjertan? Allt detta flög fram och åter genom hjerta och tankar. Men länge stod det ej om, innan han svarade: Nu, farbror, vill jag tala... Jag ser ovänlighet, missnöje och förkastelse på allas ansigten, men jag får nöja mig med mitt eget vittnesbörd att handla rätt. Mitt ord är ett: En man viker icke från sin väg — jag står fast. Ja, så må du då till evig tid stå fast och njuta af det vittnesbördet! svarade Moss. Fördömd vare den stund, då jag kunde tänka mig till att du skulle vara värd... värd... Han stannade tvärt. Min dyre, min käre farbror, denna bitter