det. Och må äfven alla vittna, att jag motsatt mig det bestämdt, och att jag önskat och begärt, hvad jag nu ytterligare önskar och begär, att allt tal om giftermål mellan mig och Gudmar må upphöra att vara beroende af den framkastade frågan. Min tacksamhet för pappas kärleksrikhet blir icke minskad häraf. Gudmar var liksom slagen till jorden. En af de mest plågsamma tystnader inträdde. Den bröts af kapellpredikanten. Tillåter nu bror mig taga ordet? Det är brors rättighet, ehuru jag icke tror att här är mycket mer att göra än att spänna för. Hör på, son, se far din rakt i ansigtet och kom ihåg, att fastän ban är fattig och gammal och i all sin dar aldrig gjort sig förtjent af lof för felfri vandel; Har han dock sökt vandra för Herran, verlden och sig sjelf ostrafflig i sina samvetspligter. Du har alltid visat mig mer kärlek och vördnad än jag förtjent, om jag icke varit din egen far. Lät deticke blifva kallt mellan våra hjertan! Men det säger jag dig, att låter du i denna stund någrå galna och dumma tjenstepligts-känslor ställa sig framföre den pligt och kärlekskänsla, som bjuder dig att i ödmjukhet tacka fade:n till. den qvinna, du eftersträfvar och som sjelf på dig vill slösa alla tänkbara skatter, så ställer du äfven en kall mur mellan oss, och — Gud bhjelpe dig — jag tror att den skall sträcka sig än längre. Besinna dig, son! En man kan med ära taga afsked från ett yrke för att välja ett annat, helst i så läglig tid som nu stundar för dig... Se dig väl före, innan du svarar! Angern kommer förr än du tror... Vi vänta ditt utlåtande.. Tack, far — det var hjertliga och faderliga ord! Emellan oss kan aldrig bli någon kall. mur, så länge det blott kommer värma från mitt hjerta... Men vi ha ej hunnet så långt ännu — jag har icke hört huru vilkoret i bestämd form låter. Moss redogjorde för sin plan och slutade så helt faderligt: