net af dig sådan du nu står framför mig... Var öm, vär barmhertig, älskade Majken — jag är väl icke förkastad af både Gud och menniskor, derföre att jag handlar så. som jag anser rätt. Majken räckte honom sina båda händer. Mellan oss, sade hon, är frid! Ett småleende, men blekt och matt, vidrörde hennes läppar. Jag blir alltid min svurna tro trogen, och må du, min Gudmar, med manligt mod bära din dags tunga! Vi kunna icke mera likt två barn fröjda oss åt planer, som ej skulle hafva för sig någon utsigt.. Nu är jag färdig, pappal, Bra, dotter, bra .— du vanslägtas icke... Herr kontrollören förstår nog att en sådan förlofning är liktydig med en förlofning i månen .. ... Petter, spänn genast för och kör fram med trillan! Kapellpredikanten nalkades helt modfäld sin store vän: Bror... menniskan spår, och Gud rår. Bror må icke resa ifrån mig med afvogt bjerta — mitt är fullt af sorg. Och mitt, bror, är fullt af både skam och sorg ... Försmå min dotter, och prata om köpslagande på köpet! Men supponerar att Moss ir Moss, och slut är slut... Låt mig nu komma i väg! Det famntag, som beseglade den gamle kapellpredikantens och hans sköldmös afsked, var lika varmt som fordom, men de par ord, som de bytte, sade bägge att alla förhoppninsar nu kunde läggas afsides. Gudmar och hans mö togo ännu ett farväl ned ögonen, men det gaf ingen tillfredsställelse — tvärtom. Och så for trillan af. 20: KAPITLET. En nedfallen bomb. De unga makarne på Svartskär hade nyss remkommit från en morgonpromenad tillsamnans, under hvilken de ytterligare språkat om la dessa ljufva framtidsplaner, som före