ltaliens betydelse för Europa. Bland de fördelar, kejsar Napoleon vunnit senom det under fyra månader. fortsatta diplomatiska fälttåget mot Österrike, måste det inses såsom en bland de allra vigtigaste, att nan lyckats stämma opinionen inom Frankrike till förmån för kriget; ty i det ögonblick 1å han först, genom sina hotelsör till franske imbassadören, lät sina afsigter framskymta, var stämningen ingalunda gynsam för det fredsbrott, som man motsåg såsom en möjlighet. Nu deremot, sedan detlyckats honom förmå Österrike att uppträda så som det gjort och sedan pressen haft tillfälle att sprida en allmännare insigt om det orättmätiga inflytande Österrike utöfvat på Italien, synes nationalkänslan i Frankrike verkligen ha blifvit väckt. Naturligtvis måste man för närvarande med en viss varsamhet betrakta meningsyttringarne från offentlighetens organer iFrankrike, men då man ser alla organer icke blott afhålla sig från ett mer eller mindre direkt klander — något som styrelsen visserligen icke skulle tillåta —, men påtagligen med värma och af öfvertygelse understödja kejsarens politik, måste detta otvifvelaktigt anses såsom icke så litet bevisande. Sjelfva den ytterst försigtiga och fredsälskande Journal des Debats sluter sig till dem, som förklara kriget rättmätigt och anse att det bör föras för Italiens oberoende och derfill begränsas. Sednast har äfven det allmänna deltagandet för den sak, för hvilken Frankrike dragit svärdet, gifvit sig tillkänna på ett annat sätt, nemligen genom öppnandet af en subskription för att understödja sådana italienska flyktingar, som vilja återvända till sitt fädernesland för att strida för dess frihet. Det är den republikanskt sinnade tidningen Siecle, som trädt i spetsen för denna subskription, dertill föranledd af ett bref från den frejdade skriftställaren, ledamoten af franska akademien Erneste Legouvå. Vi meddela här detta bref, såsom ett anmärkningsvärdt bevis på stämningen inom Frankrikes intelligenta kretsar med afseende på Italien, och såsom innefattande tilllika en intressant belysning af Italiens betydelse för Europa. Hr Legouv skrifver: Vi a:la, som äro italienare till själ och tankar och som fällt tårar af harm öfver att se eller veta österrikiska kanoner uppställda på Marcusplatsen, ha nu under fyra månaders tid lagt handen på vårt hjerta, för att hindra det att brista ut i ett rop af förbannelse emot Österrike och af lågande sympati för Italien. I närvaro af så många stora intressen, satta på spel, så mångas hotade välstånd, så många familjers aktningsvärda farhågor, så många förfärliga och betecknande förebud, som dagligen inför nationen upprepats, kände vi oss hvarken ega styrka eller rätt att med dessa dunkla och billiga farhågor blanda ett hoppets ord, hvilket skulle hå haft sken af en dårskap eller en grymhet; men i dag, då redan det onda — nej, det goda är skedt, då svärdet är draget, och draget af Österrike, i dag, då denna Frankrikes evige fiende till orättvisan lägger trotset och likasom hånande utmanar Europa att rycka ifrån förenämide makt dess onaturliga eröfring, nu må det omsider vara oss tillåtet att trösta vår själ och lugna vårt samvete genom att för ett ögonblick ställa bödeln och offret ansigte emot ansigte. Visserligen är eröfringen. alltid en förfärlig sak, och undertryckandet af en nationalitet kommer alltid att förblifva ett brott, men när sådant kan, väl icke rättfärdigas, men förklaras, det är då de försvara civilisationens sak, då de angripa och tillbakatränga barbariet, då de, likasom Nilen, göra fruktbärande den jord, som de öfversvämma, och utså idder, principer, sanningar i sjelfva de bjertan, dem de bedröfva och sönderslita. Men här, på hvilken sida befinner sig här barbariet, på hvilken civilisationen? Hvem representerar inför Gud och menniskor förnuftets utvalda, det eröfrande folket eller, det eröfrade? Hvem har gjort ös EI——————— AA ÄL i