och gälden å förfallodagen betala, framkastades isigten om det supplement till denna lagstiftning, att icke solidarisk borgen skulle kunna uppsägas, utan dermed förbundet åliggande för löftesmannen att sjelf betala gälden, men med skyldighet för borgenär att, vid äfventyr af sin rätt till talan mot löftesmannen, inom viss tid efter uppsägningen, kräfva ut betalningen ur hufvudgäldenärens tillgångar och endast för bristen hålla sig till löftesmannen. Vid fråga derefter om rätta tolkningen af 10 kap. 10 S handelsbalken angående den ansvarighet för borgen, som åligger löftesmans arfvingar, tycktes de flesta vara ense om den åsigt att nämde stadgande endast hänförde sig till sådan borgen som fcke vore ingången såsom för egen skuld; ehuru några ledamöter ville derifrån härleda, den mening, att om löftesman dör, vare sig att han borgat såsom för egen skuld, eller annorledes, borgenär borde vara berättigad att, utan afseende på gäldens örfallotid, af gäldenär genast fordra ny borgen eller ock utkräfva betalning vare sig hos gäldenären eller löftesmans arfvingar en åsigt, som likväl bestriddes af andra, hvilka icke ville tillmäta dödsfall den verkan att bryta skedt aftal om förfallotid, hvilken de således ansågo böra för allt fall tillgodonjutas både af gäldenär och hans eller löftesmans sterbhus. Vidare afhandlades frågan om borgen för uppbördsmän, för förvaltning, arrenden, kontrakter etc.