du då bestämdt att du kan bära allt detta när det är slut och Majken borta? Ännu hai du tid. Jag vet ieke hvad det är som gör at du skymmer dig sjelf, men du gör det sä kert... Helt sakta hviskade hon: Se på Maj ken — skynda dig och gör allt godt! Jag kan ickel Han vände sig dock nu, gick rakt mot sir trolofvade och sade bönfallande: Får jag tala några ord enskilt med dig — afslå det ej! Moss, som redan var vid tröskeln för att ropa på drängen, stannade tvärt. Nej, svårade Majken med värdighet, vi bafva ingenting att säga hvarandra enskilt, Hvad kunde väl deraf blifva? Jag är icke den qvinna, som genom öfvertalande och kärlekssmek skulle vilja förmå dig till en handling, som strider mot din öfvertygelse, och du är icke heller den man, som vill finna en så lumpen förevändning för att gifva efter. Tro mig, vi skulle nu ovilkorligt känna oss mera förlägna mellan fyra ögon än i de våras närvaro. Majken, Majken, det är något så rysligt i allt detta att mitt hjerta deraf sönderslites — och tyvärr har du ändå rätt. Må jag derföre inför din och min fader bedja dig förlåta den sorg jag i dag ökat! Men hvad vill du jag skall göra, då min själ uppreser sig mot denna boja, för hvilken jag skulle köpa sällheten ? Man köpslår icke i kärlek. Jag kan icke redogöra för huru jag skulle handlat, om jag hemligt af någon annan fått denna ide, fått veta att det var din högsta önskan. Då, ifall jag öfvervunnits, hade det skett af en från mig sjelf kommen hög och ädel ingifvelse, ett nästan himmelskt begär att visa dig huru mycket din Gudmar kunde göra för sin kärlek och för att låta dig se hvad. dina önskningar hade för makt. Nå deremot synes det mig ligga i allt detta någonting mindre grannlaga mot dig, huru vackert förslaget än är... Ja, säg, döm huru som helst, jag vill ej betala den lyckan, som aldrig kan betalas. Och dock vågar jag säga: Jag kan icke bära min