let han i borgen gick, han sedermera ej anorlunda svarar för sin borgen än efter det räldenären först blifvit lagsökt, men finnes j hafva tillgångar, som till gäldens betalning laga ordning kunna användas. Deremot bibehöll lag:omiten, med någon örändring, ofvanberörde stadgande i 10 8 10 kap. handelsbanken till förmån för löftesnannens arfvingar, hvarvid komiten hänförde lenna S icke blott till så kallad laga borgen der löftesmannen endast är skyldig betala vad som brister hos gäldenären), utan äfven ill borgen såsom för egen skuld. Lagförslajet innehåller nemligen i denna punkt (7 kap. 6 S): Dör borgesmannen medan han under vorgen står, vare borgenär skyldig att fordra 1y borgen af gäldenär. Gitter han ej denna vorgen skaffa. då skall borgenär, inom ett år sedan borgenärs arfvingar kungjort honom lödsfallet eller han det eljest bevisligen veta fått, kräfva betalning af arfvingarne, om borjesman borgat såsom för egen gäld, eller lagsöka gäldenären, om borgen ej så ingången är. eller hafve ej sedan någon rätt mot arfvinsarne. Enahanda stadgande föreslogs äfven enhälligt af lagberedni.gen. Häraf synes uppenbarligen, att både lagkomiten och lagberedningen tolkat stadgandet i nuvarande 10 8 10 kap. handelsbalken på det sätt, att, då löftesman dör, den skuld. hvarför han iklädt sig borgen, skall anses förfallen ej mindre hos borgensmannens arfvingar, då borgen är ingången såsom för egen skuld, än hos gäldenären, om borgen är annorlunda ingången — så vida nemligen borgenär ej kan skaffa ny borgen. Beträffande nu först den grundsats, huruvida löftesmannen8 ansvarighet skulle vara inom kortare tid preskriptibel, än gäldenärens. tycktes man inom juridiska föreningen vara ense derom, att en sådan förmån borde enligt 1798 års författning tillerkännas löftesman, som iklädt sig betalning såsom för egen skuld. Deremot voro tankarne skiljaktiga. huruvida nämde kongl. förordning vore tillämplig i afseende å andra skuldebref än dem, som voro ställda på viss förfallotid, vare sig i skuldebrefvet bestämd af gäldenären eller i löftesskriften utsatt af borgensmannen. Några ville besvara denna fråga med ett afgörande nej, hvaremot andra förmenade, att ifrågavarande preskription vore gällande äfven för skuldebref, ställda att betalas efter uppsägning, när nemligen förfallotid är vorden genom uppsägningsn bestämd. Häremot invändes likväl, att, sedan genom kongl. förordningen den 20 Juli 1855 blifvit stadgadt. att löftesman egde lika rätt som gäldenären att uppsäga gälden, den förre således skulle genom uraktlåtenheten att å förfallodagen betala, kunna tillvinna sig en praeskriptionstid för sin borgen, hvarom han icke i borgensskriften gjort förbehåll; äfvensom och då genom kongl. förordningen den 20 December 1851 vore förordnadt, att borgenärs uppsägning hos gäldenär icke gälde hos löftesmannen och, då flera löftesmän funnos, ej mot någon annan än den, som erhållit särskilt uppsägning, förfallotiden således icke funnes bestämd hos någon annan än den, som erhållit uppsägning och som, derest han vore löftesman, följaktligen skulle hafva en bestämd fördel af att underlåta. betalningen vid förfallotiden, för att dymedelst, genom försummad lagsökning å borgenärens sida, bereda sig en möjlig befrielse från en borgen, som mot de öfriga löftesmännen, hos hvilka icke uppsägning skett, fortfore i gällande kraft. motsatta sidan invändes bland anpat, att en sådan fördel vore af temligen ringa värde, då borgenären, under ett helt år efter uppsägningstidens förlopp, för allt fall bade sig öppet att medelst lagsökning skaffa sig betalning af en försumlig löftesman. Diskussionen inleddes derefter på frågan. huruvida icke någon preskription borde stadgas för befrielse äfven från sådan borgen, som icke vore ingången såsom för egen skuld, men der viss tid för betalningen vore antingen i skuldebrefvet eller i löftesskriften utsatt. I detta hänseende tycktes man allmänt vara ense derom, att det vore vida mer öfverensstämmande med rättsgrund, att en löftesman, som iklädt sig borgen endast för den brist, som å viss utsatt tid kunda komma att finnas hos hufvudgäldenären, skulle, genom borgenärs uraktlåtenhet att å samma tid utkräfva betalning hos den senare, vara berättigad att efter en kortare tid befrias från sin vilkorliga betalningsskyldighet och betryggad att icke få denna utsträckt intill dess gäldenären möjligen vore insolvent — än att en dylik förmån bereddes åt en löftesman, som genom tecknande af proprieborgen vore lika med gäldenären förbunden och således, egentligen taladt, sjelf vore gäldenär, hvarföre borgenär icke hade något intresse vid att söka sin betalning hos den så kallade hufvudgäldenären, utan enligt lag egde att hålla sig till hvilkendera han helst ville. En lagförändring i ofvannämde syftning till förmån för löftesman, som ingått så kallad laga borgen, tycktes således allmänt anses vara af rättvisa och billighet påkallad. I öfrigt och då, genom kongl. förordningen den 20 Juli 1855, löftesman erhållit hka rätt som gäldenär att när förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas, sådan uppsägning göra Nr RR AN AA du då bestämdt att du kan bira allt detta, när det är slut och Majken borta? Ännu har du tid. Jag vet ieke hvad det är som gör att