ligt mild, och om jag frusit, har det dock varit måttligt och åtminstone ej med lifsfara förbundet. Vi hade redan i Februari, ja i Januari, spenat, vuxen på fritt land och i mängd. Du kan deraf dömma om vi haft orsak att beskärma oss öfver vintern i år. Också beskärmar jag mig icke. Redan i förra månaden stodo diverse buskar i alla trädgårdar helt gröna och i dag visar sig Rosenborgs Have,, efter några italienska solskensdagar och ett mildt, fullkomligt sommaraktigt regn, som föll i natt, sådant som eljest först en månad senare, med denna ljusgröna nyans på alla trädmassor, med halft utslagna stora, feta knoppar på alla kastanjer, med alla popplar i en färg af mycket, ganska mycket mjölkspäddt — kaffe (jag finner ingen bättre liknelse för momangen), med högt, friskt gräs på alla planer och en oändlighet af vårblommor! Storken skall vara kommen — det förundrar mig icke — ollonborrarne susade för flera dagar sedan i luften ute på strandvägen, och min vän professor X., som de sista aftnarne filosoferat uti sin trädgård vid Gamle Kongevei, befann sig i går till den grad — myggstungen, att det gjorde mig ordentligt ondt om honom, Men det är icke så fasligt många år sedan man en vinter ännu vid Påsk-tiden spatserade på isen mellan Helsingborg och Helsingör. Alltså, detta år hör till undantagen och jag vill icke göra af det danska ö-klimatet mer än det furtjenar. Det är mildt och räsonnabelt, men i allmänhet intet Malta. Vi ha här nyss haft en tid af året, som äfven i annat afseende än det printanieran, är i högsta grad liflig, tillåt mig säga treflig, eburu du vid detta ord väntar dig annät, än hvad jag har att tillägga. Det är — konfirmationstiden. Det är icke obekant i Sverge, att danskarne äro allt annat än kyrksamma; derför