Aftonbladet – 5 maj 1859, sida 3

Nå, mera? frågade Moss. Majken steg upp, slog. armarne omkring faderns hals, pressade sin kind mot hans och bemödade sig: att tala. Flicka; flicka, det här är icke:i min väg, och aldrig hänger. det rätt ihop. Låt mig få säga, att jag finner mig så upprörd, så öfvervunnen af tacksamhet öfver pappas ädla och vackra tånke ... Bra, bra... men det: syns ingen glädjespå dig. Nej, det syns ingen glädje på hennel yttrade kapellpredikanten, som hittills, af tillbörlig vördnad för faderns rätt, ålagt sig, den strängaste tystnad. Jaha, kror anmärker detsammal återtog Moss. Våra planer tyckas icke vilja gå framåt. Hvad i Herrans. namn vill du då, flicka, om detta icke duger? Hvad begär du? Ingenting,; pappa ... aldrig det minsta. Jaså, du begär ingenting nu, när du kan få allt... De qvinnorna, de qvinnorna!. Begriper bror något? Nej, svarade kapellpredikanten entonigt; pmå Majken: förklara sigl Det är min pligt, och hur tung den är, skall jag fullgöra den. Nå; det skall bli märkvärdigt att tå höra hur den förklaringen låter. Käre, älskade Pappa, det sätt, hvarpå pappa vill bereda min och Gudmars :sällhet — ack förlåt, förlåt det otacksamma i dessa ord — är icke det, på hvilket sällheten egentligen står att vinna. Huru nu, utbrast Moss, det var ett underligt tal. från din sidal Nej, pappa ... jag känner bäst förhållandet. Det skulle icke öfverensstämma med mina tankar om heder och pligt att se Gudmar öfverge den bana, han i så många år egnatsig åt, för att ingå på en, till hyilken han icke