Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 2

Timman derefter var budet å väg. I salig förtjusning och uppbyggelse sutto de gamla herrarne tillsammans under aftonen, roande sig med att sätta i gång den ena luftballongen efter den andra, medan källaren presterade det förnämsta af kapten Geisterns sändning. 19 KAPITLET. Tårar under en lusttur. I sin lilla båt, förd af Storke-Pelle med långsamma, men kraftiga årtag, gungade Thorborg samma afton hem från sin lusttur åt Lyngön, der bröllop, glädje och dans snart skulle stå i taket. Pelle smågnolade på en psalmmelodi, medan Thorborgs blick dröjande följde hvarje större våg, som båten delade, och hvilken derpå rullade bort för att i sällskap med andra vågor ge sig utaf på ännu större färder. Qvällsolen lyste i skimrande prakt på den blå vägsträckan med sina hvita vattrade ränder, i långa rader glidande efter och omkring båten och emellanåt uppkastande de silfverperlor, som skummade öfver dem vid hvarje årslag. På samma gång föllo på den blå vågen äfven andra perlor, en ung flickas klara tårar. Det var Thorborg som lutade sig ned öfver relingen och ej kunde återhålla dessa förrädiska tecken, hvilka ej sågos af någon annan än Gud och det vida hafvet. Tyilugnväder såg Pelle aldrig mer än lomflaskan, som nu för behofs skull fått plats bredvid honom jemte tobaksrullen. SA Derjemte hade Pelle i dag slagit sig på att tänka. Hvad Sven Dillbufvud antydt, var ej utan grund. Pelle tyckte icke om att nu, då löjtnanten, såsom han uttryckte sig, ,plade opp, stå under en annans kommando; Han var gammal,f kunde bygga sig en fiskarstuga med både, sidokammare. och kök, och då vore det