Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 2

Jag i förtroende hört af Siversen, icke flott den här gången heller. Ansträngningarne äro gjorda till det yttersta, men Siversen fruktar icke blott att den länge tillbakahållna slutkrisen snart inträffar, utan äfven att sorgen deröfver helt och hållet skall förstöra Hjelm, som då får se alla sina bemödanden bortfläktas som agnar för vinden. Vet bror, återtog Moss, natt jag, fördömme mig, icke får karlen ur tankarne hvarken natt eller dag. Supponerar jag aldrig tilltrodde honom att ega så mycken mannakraft, ibärdighet och skicklighet, som han utvecklat under den här långa pröfvotiden. Jag ansåg alltid att han var för fin att hafva hågon ruff i sig. Men finge den karlen kapitaler att röra sig med i stort, så har har min lif och själ hufvud att också göra något i stort. Nån, sade kapellpredikanten småleende, då bror haf så vackra och tillförlitliga föreställningar om honom, så skulle man kunna föreställa sig att bror också tänkte något i stort. Det var ordet, bror! Karln behagar mig allt mer och mer. Jag har sett många färdiga att slå vantarne i bordet för mindre knäck än han fick, och jag var färdig att svära på att han icke skulle dröjt en vecka. Men han har skickat sig med ära. Han har haft den srannlagenheten att aldrig be mig om en enda skilling, och det var dotter min som trugade och tiggde mig på fruntimmersvis att teckna på borgen. Han hade aldrig föreslagit det. ör resten tog hans lilla qvinna hjertat ur bröstet på mig, när jag var vid-auktionen. Så som de bägge buro olyckan, så bör den bäas ... Jag har alltsedan haft mina funderinar. Å Vet bror, det var ett grannt drag af bror itt påtecknä den borgen,p Hm:hm .. Moss strök välbehagligt med anden öfver rockens uppslag... Supponerar