Aftonbladet – 2 maj 1859, sida 2

gång är det min egen Åke... Ack, hvad jag är lycklig, hvad jag är lycklig och hvad jag skall göra Åke glad! Det är för väl att posten ej går förrän sent på aftonen. Farväl ånyo, lilla mamma — nu skyndar jag ut... Strålande ljus kom Emilia mot sin make. Hvad har händt dig, älskade? frågade han förströdd. Och hvad -harhändt dig, min dyre vän — hade Siversen inga penningar? Åh jo, jag fick. hvad jag skulle hafva. Han är en reel och pålitlig man. Men det blir i alla fall — nej, vi skola icke tala om affärer nul v Ack jo, min Åke, jag har en sådan brinnande lust dertill i afton. Och så modig jag är. — ser du icke det? Så mycket orättåre :vore det då att nedslå dig, du ömma kraftiga följeslagerska! Och tackskall:ducha för såp-filosofien — din Åke var, icke större än så... Men det var ett för farligt prof du satte mig på, då dwtog ned den der frestelsen: å Jag görsicke om det!s svarade Emilia älskligt. Men jag märkte att något svek dig, som jag trodde att du skulle hitta ?i dina böcker. t Hjelm smålog — ett. matt småleende. Få-vitäta snärt? frågade han. , Jaså, är du hungrig si tidigt... då sparar jag det jag vill berätta tills du ätit, annars har:du ej så mycket nöje -derafs: Dusär i alla fall icke vid särdeles lynne, min vänl Saken är, min Emilia, att jag hvarken är hungrig eller vid dåligt lynne — jag ville blott fundera. Och insk ändtligen inkomma i affärer, så kan jag iga dig att jag oupphörligt simmar mot strön:men, utan att