Aftonbladet – 30 april 1859, sida 3

gång klä öfver dem, alltid gammalmodig men alltid lika välkommen, firad och ny. Derföre ströfva vi ofta ut bland Stockholm omgifningar och en dag midt i påskveckar stannade vi på Experimentalfältet för att be skåda gubben Stenbergs sticklingar och tel. ningar, denne naturens gamle trogne kale faktor. Vi kommo äfven att närmare be trakta Experimentalfältets fårhus och fåra herde. Ingen fara med palatset och hofmä staren; men de stackars gästerna, de arme fåren!!! I fårahuset räknade vi ungefär 80 får, all; af de beprisade Dischbleyoch Suthon-racerna hv lkas, införskrifvande kostat staten modig: fyrkar, och de födas också på statens bekost nad. Kronans kaka är dryg,, säges det men Experimentalfältets får skola icke säge detsamma. De se för utsvultna och jämmerliga ut. Midt bland dem herrskar en äkte Cotswoldsgumse. För tvenne år sedan inför skrefs han och kostade, såsom vi hört, 30( rdr, men då vägde han också 17 pund. Fö någon tid sedan ånyo uppställd på vågen, höll han blott 13 pund och 8 marker. Fjorton dagar derefter vägdes han återigen, och de 8 markerna voro sin kos, utan att man fått så mycket som en half kortlett af dem. Dock ser han ännu temligen respektabel ut. Vida bedröfligare är det med hans arma hustru och oskyldiga barn. Det är i stadgarne föreskrifvet, att fåren skola vägas en gång iveckan. Det gör man, och hvad finner man? Jo. att fåren. bli allt lättare och nättare. och att ganska många tappa ända till 5 marker köt mellan hvarje vägning. Låt en menniska fortfarande mista fem marker kött i veckan. och hon skall väcka afsmak hos sjelfva Australiens vildar. Om meningen är att, till fromma för landtbruksvetenskapen, kunna utröna det minimum, hvaraf ett får kan lefva. så borde man väl experimentera endast på ett eller par, men icke på alla och allraminst på racefår, som genom ett slikt experiment ovilkorligen skola reduceras till vanliga bondfår, mot hvilkas sorghga öde landtbruksakademiens utmärkte sekreterare slungat så många välförtjenta bannstrålar. När den otacksamma menniskan smeker ett oskyldigt får, så är det blott för att undersöka huruvida ullen blir bra till strumpor och köttet till stek. Men smek fåren på Experimentalfältet, och du skall, när du föret hander öfver deras ryggar, tro dig föra fingrarne öfver en kam eller en såg. De stackars lammen ragla om hvarandra i sitt ståtliga palats och ofta stupa de under de utsvultna mödrarnes spenar. Kortligen, den som behöfver strumpor och tycker om fårkött, den skall med förtviflan beskåda detta fårhus. I fårahuset står en förträfflig rofskärningsmaskin, säkerligen den minst rofgirige iverlden, ty Gud vete när den sist såg någon rofva! På dörren hänger äfven en foderlista, som bestämmer huru mycket foder hvarje får har rättighet till; men listan är skrifven på svenska, ett språk, som Englands fyrfotade barn säkerligen icke förstå, i fall de kunde taga kännedom om sina rättigheter. Men nog böra de förstå, att det är till ett ogästvänligt land de kommit. Men hvad gör då vår ståtliga landtbruksakademi? Dess ledamöter slå sig visst icke på latsidan; de ha ofta sammanträden, hålla värderika föredrag och taga ordentligen ut sina silfverjettoner — de äro inga får de, så att nog är det bra hos dem; men hin må 0 i deras fårhus och njuta af deras gästfrihet! Landtbruksakademien har nyligen på Experimentalfältet låtit utmäta plats för ett nytt tåtligt hotell, der oxar och kor af bästa racer skola intagas. Men med fårahusets öde r ögonen, så skall man verkligen vara ett ä, för att vilja flytta dit. (Illustr, Tidn.)