Aftonbladet – 30 april 1859, sida 3

jag äfven haft något tvingande husligt göromål, som orsakade att jag först mot middagen kom tillkaka. Jag möttes då af en scen, som så när bringat mig både i gråt och skratt. E Åke, min fine herr man, stod der med en min af den fullständigaste rysliga förtviflan, hållande en såpspade i handen och uppvägande såpa åt en, bondmor, som derunder fryntligt språkade honom. an. Så snart han fick se mig, utropade han häftigt: Kom, för Herrans namn — jag mister förståndet! och derpå rusade han vildt förbi mig inåt salen. Bondgumman såg helt häpen ut, men jag hade rådighet nog att utbrista: Ack, min Gud, måtte icke min man också få skarlakansfebern, som vi ha i huset ! Stackars lilla frun,. sade gumman -deltägande, jag ser mej inte god. att sätta tröstetankar under hennes bekymmer, för på all den tid jag nu varit här i boden har patron sett så konstig ut, att jag trodde det aldrig stod rätt till. Så snart det blef mågon ledighet, gick jag in. åka spatserade fram och tillbaka med stormsteg. Säg ingenting nu, Emilial sade han. Min dyre Åkex, svarade jag, ,jag vill ej säga ett enda ord, som -kan förbittra eller misshaga dig! Jag ärnade blott begära uppysning i ett ämne.n Hvad då för upplysning ? Min vän, det angår fiosofien ...... Säg mig, om det är lönt att skrifva ett enda ord, sedan då volymer angående vishetsläran, då leraf icke ens en klok man lär sig så mycket som att-med sans kunna uppväga ett skålpund såpa — eller -hvartill tjenar-det. att.stulera filosofien, om man ej kan sätta!den i praktisk utöfning ?n (Förts.)