Aftonbladet – 30 april 1859, sida 3

han förnimmer den jemna andedrägten och tror mig i ro, släcker han ljuset. Sedan börjar den svåraste skärselden för oss båda. Han vrider och vänder sig. En brinnande feber bemäktigar sig kroppen, en brinnande feber ökar själens alla. bekymmer: och jägtar den så, att den icke får någon ro i kroppen, Ett par gånger har jag känt honom. andas kyssar på min kind, under det att ett par heta droppar följt efter dem. Och så banar sig ibland ord öfver hans läppar, än bönsuckar, än misströstans suckar. Aldrig vågar jag då röra mig. Det vore att tvinga honom att åter pålägga banden. Och huru omätligt jag älskar honom! Jag vet icke hvad jag ville uppoffra för att just då få sluta honom i min famn, men det vore icke nyttigt för någondera af oss och skulle ej göra oas lyckligare. Känner jag icke ändå en hög sällhet vid att de tårarne falla hoa mig, hans maka! Tänk om han flydde mig och endast i ensligheten sökte sin tröst! Men han lemnar mig ej utom för kontoret och boden. Ut går han nästan aldrig och tycker icke om när någon kommer:till oss. Men nu tillbaka till det meddelande jag ville göra och som jag tror och ho pas fullständigt afslutar perioden af den bo liga filosofien. Jag anförtror åt mamma allt, ty jag vet att det är detsamma som om jag skrefve till mig sjelf eller som om jag klarade tankarna genom att tänka högt. Att fullborda våra bekymmer och pröfningar, har Janne, den erfarnaste at bodgossarne, insjuknat i skarlakansfeber. Jag hade en: förmiddag — detta är nu för omkring fyra dagar sedan — hållit på i bor den så mycket jag kunnat, men utom det att jag emellanåt måste titta till den sjuke, hade