Aftonbladet – 30 april 1859, sida 2

fördömme mig jag kan säga ut... Jag springer åstad, jag väntar mig stumma tårar, stunaz ma nickningar, med ett ord en verkligen förstummad sorgscen, och jag gör mig i mitt hjertas djupa deltagande färdig att dela den, och så...... Ack, hvad man andas gudomligt lätt tillsammans med folk, som veta att taga lifvet i gross...... Har jag talat för mycket, har jag talat galenskaper, har jag talat dums heter, så förlåten mig allesamman! Käns slorna springa så fort och jag är tvungen att följa med,n Den som hade något att förlåta så mycket hjerta, som ligger i den häftigheten, egde knappt sjelf något hjerta... Se här — sade Emilia leende — äro båda mina händer... och jag ser att Åke tänker som jag. Sätt dig, bror, och andas ut! yttrade Hjelm med sin lugna, men nu så varma röst. Du tillhör dessa vänner, hvilkas blotta åsyn lifvar, Och icke tror jag att Majken. har hjerta att banna dig — då ginge hon ifrån gin egen frisinnade karakter. Majken smålog ljufvare än hon någonsin smålett efter det vigtiga samtalet. Och klännande den friska fulla fläkten af det gamla, blef den stackars jaktlöjtnantens hjerta så vekt och öfversvallande, att han hade all möda att tygla känslorna för att ej synda om igen. Thorborg kände sig ej nöjd. Hon mindes för väl Majkens utseende vid den delen af deras samspråk, som rörde hennes och Gudmars framtidsförhoppningar. Nu var också Thorborg den som först m2nade till uppbrott och erinrade om hur väl vännerna behöfde att komma i ro. Och huru tillfredsställande för stunden allt än syntes vara, välsignade dock de unga makarne detta förslag. Majken skulle kapellgården. 55 aftonen återvända till