Aftonbladet – 30 april 1859, sida 2

Och så handtag och helsningar. Derefter slog han sig ned. Låt nu också oss få säga några ord!, inföll Emilia. Tror du att vi något njuta af att se en man, som enligt all vanlig ordning kunde hemkomma sträf, mörk, snäsig, i bästa fall tankspridd, i stället hemkomma så vänlig, hjertegod och tacksam för hvad jag och mina vänner gjort! Tyst då, du bringar mig ju ur alla koncepter! X Hon har ändå rätt! sade Majken med en blick, som gjorde Hjelm särdeles godt... Men ingenting om det der — låt oss nu fortsätta att njuta af Emilias förträffliga tebord Huru — huru, hvad är detta för himlauppenbarelser, för välsignade ansigten som jag skådar, der jag, bäfvat för att finna helt andra uppenbarelserl, Och som hela sällskapet såg upp, framstörtade i ordets fulla mening den unge jaktlöjtnanten, färdig, som det tycktes, att omfamna både menniskor, bord och gudsgåfvor, så att i hastigheten den väna mön fick den första kyss, som ännu varit sedd af främmande ögon. Förlåt, förlåt... se icke så strängt på mig, älskade Majken — vid lefvande guden, jag visste ej hvad jag gjorde... det yar icke jag utan en god tok, som i förtjusningen tappade hufvudet... Bästa fru Hjelm, gif mig handen att jag på den må få trycka den allra minsta del af min vördnad, min beundran, min tacksamhet, min glädje öfver att det finnes ev sådan fru i kristenheten... Och du, bror Hjelm. se här ett bandslag, som Har tusen handslag i sig... Föreställ er, mitt herrskap, jag kommer till kapellgården. Jag får höra att Majken varit der och nyss gått med Thorborg till Svartskär. Dagen; efter — ni förstår...