Aftonbladet – 29 april 1859, sida 3

fram till den på plågolägret kämpande och höjde sin milda röst till ömma förmaningar om tålamod och ömma försäkringar om hopp och frid vid kampens slut. Och derjemte gaf hon vård och medikamenter och utdelade Majkens gåfvor, så att från hvar stuga, der de instego, de gingo bort sjelfva välsignade, men PThorborg hundrafallt mer,ty hennes små hvita händer lade tillrätta de grofva lakanen och svalkade den sjukes brännande panna med något kylande omslag. Sån, sade Majken, då de slutat sina bestyr, så kunde du tillbringa hela ditt lif och vara lycklig utan något mer. Ja, då det så var Herrans viljal svarade Phorborg undergifvet. Majken teg ett ögonblick. Hon såg pröfvande på vännen. Men denna skyndade att under en lätt rodnad tillägga: Tror du icke att det nu är tid att vi begifva oss af direkte fram till Svartskär? Jag hoppas Emilia icke blir alltför missnöjd, äfven om icke allting redan skulle vara borta. Det tror jag bestämdt att det är vid det här laget. I alla fall skola vi nog försona henne med vår närvaro. Den kära förnuftiga och älskliga Emilia! Pappa var alldeles betagen i alla hennes utmärkta egenskaper, och han har på det mest kraftfulla sätt uttryckt sitt deltagande både för henne och Hjelm: Pröktig karl, släpper icke vantarnel Icke två bland hundra i hans ställe hade lemnat mig obesvärad af jemmer om hjelp! .... Jag njöt, som sdu väl kan tänka, af allt detta och kan aldrig minnas att jag sett pappa så rörd vid någon annan menniskas intresse. Ack, redan i förgår insåg jag huru de bda skulle taga gårdagen. Hvad Emilia blifvit för en qvinna .... Men tror du att din far skulle hafva några afsigter ?