Aftonbladet – 29 april 1859, sida 2

Vet du inte så pass af skriften, du som lö-) per efter läsarepresten hvar söndag, att tungan är en farlig lem — och sätter du mej i något vidare beskt humör, så sätter jag af dej här på vägen, och så får du gå hem., Nu, kör du rakt opp på hällesten, Håkan du ... Åjia mej — nu vickar det... det bär ikull ... Och så gjorde det. Nå, ropade Håkan, skall en inte ha sej en liten muntration, när en kommer från auktion ...... Se, så ja, der har du kärran oppe igen — nu sätter jag mej i all rolighet och skratlar åt hela hurfven, medan du ligger der och gråter och plockar opp alla sakerna. Men kläm inte sönder mina porterbuteljer, för då kan du trösta dej med att det blir slut på skrattningen ... Nå, så fördjefla mej, krasa det inte nu — ditt gamla urblekta skynke, du kunde inte ha aktat dej! Men har du förstört man dins glädje,-så skall du också få gå hem. Aldrig, Håkan, kan du vara så omensklig! Du mins att du i morse i ondskan och brådskan klämde foten min mellan dörrn, så jag inte kan gå ...n Skall väl vara barmhertig då. Men det säger jag dej till, att inte är det värdt att du väntar kaffebönor, när jag härnäst kommer från stan — för, något för något, sa tusken och Håkan med ! Ändtligen voro sista kärran och sista båten försvunna, Herr Siversen bade superat och rest. En dof tystnad herrskade nu i Svartskärs-rummen. Hjelm och hans hustru möttes i salen. Hvilken aublick, hvilken atmosfer! Golfvet värre nära på än ett stallgolf, öfverströdt med I plockgods, cigarrstumpar och staplar af hvars