Aftonbladet – 28 april 1859, sida 3

aa ae rr RR fr RR ER NEN AO SR skildraren på duken af Frankrikes krigsbistoria, visat sig förälskad i ett aktningsvärdt passeradt,. Man är här så stygg och mån skonar ingen i våra dagar, ej ens den bättre hälften af -det menskliga slägtet. Det gamla franska galanteriet är numera blott en :bleknad tradition. Man är istället intolerant, man är sträng, man har inga konsiderationer; detta är det nya Frankrike. Expositionsjuryn har också varit det vis-å-vis flera. Det är möjligt att den handlat fullt befogadt, då den bland de femtusen andra tillbakavisade konstprodukterna vägrat en plats åt t, ex. den olycklige herr S4s tvenne statyer, och jag är färdig fro att denne konstnär handlat som en stor narr, då: han i vredesmod :häröfver begick det helgerånet, att med egen hand, väpnad med en väldig hammare, slå i tusen stycken den tredje staty, som af juryn i nåder blifvit ac cepterad; Men hvad skall man säga om att den refuserat madame OConnells förtjusande Eva? — Jag upprepar det; efter de många -medelmåttor att döma, som på utställningen lyckats-blifva representerade, har juryn utan tvifvel-haft att göra med mycket rentaf eländigt;-ochden har gjort rätt i ätt vraka; men fru OConnells-tafla lär verkligen ieke höra till-dessa underhaltiga saker, tvärtom. Skälet, hvarföre den ej blefantagen, säges uteslutande -hafva varit det, att alläs vår moder här är föreställd i en — alltför enkel och paradisisk toilett, rättare: är alltför komplett i saknad af toilett. Döm af detta om den höga moraliska ståndpunkt, hvarpå vi befinna oss! något, som vi måhända eljest knappast skäölle ana, när vi läsa bland annat vissa anekdoter i vissa af dagens följetonger. Någon gjorde juryn uppmärksam på, att det dock .vore synd att blott-af denna grund visa ifrån sig den vackra Eva. Betänk, yttratle han, att detta, att få.sin tafla på expositionen, ofta är för en artist en verklig brödfråga. Juryn hade den stoiska hårdheten att svara: Om förlåtelse, här är det heltsimpelt en fråga om — kött. Åter ett prof af nutidens franska galanteri! Och hvarföre vänder man då icke om mot väggen vissa figurer af de gamla italienska mästarne, hvilka befinna sig uppe i Louvrens samling och göra en så uppenbar skandal? Apropos om skandal! Har ni läst George Sands nyaste roman i Revue des deux Mondes? Ele et hös: Den här förekommande lui är ingen annan än den äflidne stora poeten Alfred de Musset, och velle är — lika godt! Den något indiskrett framstälde hjeltens ännu lefvånde broder, Paulde Musset, har tagit sig anstöt af fru Sands produktion och håller nu på att trycka en mot-roman, som skall heta Lui et elle. Det är fara värdt att elle här blir fru George Sand sjelf och — luiv, jag vet ej rätt hvilken bland de ganska många. Det är på detta sätt våra snillen för ögonblicket intrigera hvarandra, trots den höga moraliska ståndpunkt c. c. Till kapitlet om den (högte : eller lägre) moraliska ståndpunkten hörer äfven den märkvärdiga händelsen att en af den franska hufvudstadens mest ryktbara så kallade camelier,,. denna specialitet af intressanta damer, som Dumas sonen har gjort så allmänt känd under namnet demi-mondep, nyligen har tagit det allvarsamma beslutet att ge alla sina tillbedjare på båten och — gå i kloster? nej, men ingå ett stadgadt äktenskap. Hon lemnar !Paris, och har. derföre i förra veckan hållit en stor auktion öfver hela sin utsökta mobilier. Hela den fina verldenyjust den fina och till och med allra finaste, Kar strömmat in och ut i dessa gemaker för att taga i betraktande alla de dyrbarheter, som här underloppet af några år hopsamlats och hvilka i sjelfva verket vida öfvergå-i prakt ;och lyx hvad de rikaste finansierer och de mest moderna furstar bestå sig för sina våningar. Cederträ: möbler, om hvilka ingen drömt, speglår, hvilkas ofantlighet ingen. anat, mattor, hvartill Tuilerierna ej ega maken, förgyllningar, bronzer. kristaller, hela massiva guldoch silfverpjeser, om hvilka: skaldens fantasi icke vågat göra sig en föreställning! Man har betalat som. ursinniga, man har nästan slagits om de minsta stumpar, icke herrarrne så mycket, men damerna, fruntimmerna af den verkliga hel-verlden, grefvinnor, furstinnor, prinsessor, bankirfruar! Säg oss att dennaliverld, hvari vi lefva, ej är den besynnerligaste af,alla möjliga ! i Deåina auktion har gifvit anledning till diverse högst märkliga. episoder, till och med till ganska tragiska femte-akter., Bland annat till en ytterst bedröflig rupturmellan en af våra rikaste och mest distinguerade shertigsfruar och en viss af våra vackraste och mest derahgerade unga ingentinger. Hertiginnan är på auktionsutställningen och blir intagen i en liten. möbel, en liggstol. Hon låter inköpa den för 1500 franes (femtondubbla värdet). Hon är förtjust öfver sin acquisition. Händelsevis, i det hon försöker den, känner hon. något hårdt i ett af vecken mellan de svällande stoppningarne, hon letar och finner — en liten ring. En ganska vanlig ring, men af en egendomlig form. Man kan icke misstaga sig-om den, såframt man sett den förut, än hur mycket mindre, om man förut sjelf skulle —:ha egt: den! Har hertiginnan då förut burit de? Har hön Kanske skänkt den åt — sin mari? Ringen är, som sägdt, intet värd i sig sjelf, men herrärne hafva också sina infall. Hertigen bar. kanske önskat ega. den? O,. dessa männer! Menshertigenvär! i dennaaffär den -oskyldigaete-menniska under solen. Deremot — hvem skulle tilltrott grefve X., den unge, svärmande celadonen, en sådan äreförgätenhet? ;Hur.skulle: hertiginnan hafva: tilltrott.honom mågonssådan svart ötacksamhet? :.. : Nästä.dag blefi grefve X. förvisad hertiginnans i hof. Fan förbannaär dessa, moderna stolar, i hvilkas elastiska pösigheter tusen småsaker:så lätt kunna tappas, försvinna, men i tyvärr — låta sig. åter finna.