Aftonbladet – 28 april 1859, sida 2

sog pe den i — kjortelsäcken, under löfte att de skulle få den på qvällen, då de blefvo kinkiga och sömniga: nu kunde -de ha nog så länge af att se. Och Gud vet att destackars barnungarne sågo, så att deras små ögon kunde ha rullat ur hufvudet på dem, när en ståtlig ungersven för en tolfskilling bemöktigade sig hela paradiset och, liksom till en symbol, bjöd det åt sin hjertans kär, som han höll vid banden och som då helt blygt kunde säga: Ge den lille ett par små hjertan, så han tar ögona igen! j Och så fick denlille små hjertan innan han ännu blef kinkig och sömnig på qvällen. Och när advokaten Siversen kom ut, köpte han hela näsduken full och strödde ut både bjertan och grisar på en flat. häll, der det då snart blef ett helt krig i smått. Detta var den gamle advokatens enda förströelse; och .då barnen och pepparkakorna rullade om hvarandra på bällen, skrattade han så att han fick tårarne i ögonen... . uktionen, på förmiddag gi n gården till sjöbodarne och magasinen, skulle just nu börja i salen. En mängd skärgårds-herrar hade redan an kommit, och så begynte inklampandet af kaptener och patroner, allmoge och båtfolk. Det lät som trampningen på ett stallgolf. Men nu var Emilia van. Hon vär åter samma praktiska qvinna, som vi funno på morgonen, och hon tänkte alldeles icke omtala för sin man, förrän långt fram i tiden, den svaghet, som så när kastat öfver ända hela den ståtliga styrkan, hvilken var en fyrfaldig blandning af gudsfruktan, sinnesnärvaro, romantik och innerlig barnslighet, alltsammans omslutet af ett band, der stoltheten spunnit hvarje tråd. Åke hade hon träffat blott några ögonblick, när han gått från middagsbordet med Sive:sen, och då hade han sett helt rask ut. (Fortsköljer )