herr Siversen... den sättes i bodkammaren, som för dagen blir serveringsrum. Medan kaffet dracks, utan att Emilia låtsade se huru hennes mans blick dröjde än vid den ena, än vid den andra möbeln, återtog hon: Tror du att vi slippa Moss och Guldbrandsson? Nej, det tror jag icke. Kanske kommer ej Guldbrandsson — troligen hinner han icke hem från Marstrand, dit han reste i förgår... Men Moss infinner sig nog. Låt mig nu läsa för dig Majkens bref! Det skall icke uppehålla dig många minuter efter din andra kaffekopp. Läs du! De minuterna kunna icke vara förspillda. Min dyra Emilia! Jag kan icke säga att du sårat mig med ditt uttryckliga förbud att ej komma till Svartskär mellan utlysningsdagen och den närvarande, ty den ädla stoltheten att på en sådan dag kämpa ensam förstår jag. Jag skulle hafva gjort som du. Men mitt hjerta lider, lider grufiligt att ej äfven personligen få vara dig nära. . O, hvarföre hafven j på sista tiden varit så förbehållsamma? Jag vet ju dock att det icke var för att förolämpa, utan för att afstyra att ingenting bittert skulle ingå mellan mig och pappa... O, att vara arftagerska till en stor rikedom och ändå ingenting kunna uträtta I J ären båda två ädla själar, värdiga all den pröfning, som j nu han, ty då man icke sjelf åstadkommit gin undergång, utan med manligt och kraftigt mod stridt emot den, då är pröfningen nästan en skatt. Den visar oss säkrast hvad vi inom oss ega för tillgångar. Så kämpen då modigt ut er kamp, mina kära och högsinnade vänner! När ert lidande