huset en stark rök uttränga från en vedkällare, belägen i korridoren strax inom den port åt Gustaf Adolfs. torg, genöm hvilken uppgången är till den kongl. logen. Då dörrarne till nämde källare, som är upplåten åt konditorn A. Davidsson, öppnades, tilltog röken och varsnades det att eld antändt vedupplaget. Gustaf-Adolfstorgssprutan tillkom snart, men till en början var brist på vatten, emedan det saknades transpörtmedel. Sedan emellertid kyparne å operakällaren utlangat dragkannor, hinkar m. m., lyckades det dem att med biträde af tillstädeskomna personer från brunnen i huset midt emot å Arsenalsgatan förse sprutan med så mycket vatten, att den kunde sättas i gång och hämma eldens kringgripande: Då röken slutligen så tilltog, att fara syntes för handen, måste tillsägas om klämtning; men innan den hann börja (ty nycklarne till tornet skulle först hemtas å polisvaktkontoret) var all fara förbi och två tillstädeskomna sprutor behöfde icke anlitas. Vid i dag härom hållen polisundersökning upplystes det att pigan Wennerlund och gossen Zetterström, båda i tjenst hos hr Davidssen, varit nere i vedkällaren, Wennerlund med söndrig lykta, och Zetterström med bärt brinnande ljus. Undersökningen anstår tills om fredag. Poströfveriet vid Bockara. Onsdagen den 6 denna månad fortsattes inför Handbörds häradsrätt ransakningen med de för poströfveri och delaktighet deruti häktade personer, hvarvid åtskilliga nya upplysningar erhöllos om utgreningen af ifrågavarande brett. På begäran af åklagaren, stadsfiskal Kindbom, hördes åtskilliga vittnen och deribland Jonas Joöhsson i Staby, hvilken, på sätt af honom i tidningarne offentliggjorda skrifter utvisa, ansett sig vara den egentlige Upptäckaren af tjufbandet. Han berättade, bland annat, att sedan för Sven Johan Bocks häktande kronolänsmannen Hjertquist, åtföljd af vittnet och bonden Höglund, infunnit sig i Bocks bostad, utvisade Bock för Hjertquist och vittnet hvar en butelj fanns nedsänkt i en göl, och sedan stadsfiskal Kindbom der-: efter ankominit, hittades efter Bocks anvisning ep butelj i ett dike och dagen derpå i samma dike:en annan butelj, hvilka tre buteljer innehölle penningar, som Bock medgaf vara tillgripna vid poströfveriet. Då: Bock derefter af vittnet affördes. till Staby, frågade vittnet honom om han hade några flera penningar, hvartill han svarade ja, lite!s och upplyste att han hade närmare 600 rdf, deraf eh del fanns förvarad i hans hus. På fråga hvarföre Jonas Jonsson icke förr än nu omtalat detta förhållande, ehuru han närvarit vid alla ransakningar i detta mål och hört att icke alla penningarne tillrättakommit, svarade Jonas. Jonsson: Nej, Bock bad mig hålla tyst dermed.. Bock nekade till en början, att haft flera af de röfvade penningarne qvar sedan de omvittnade tre buteljerna blifvit återfunna, och förebar att äfven de penningar, som han omnämt under samtalet med Jonas Jonsson, blifvit nerlagda i en af buteljerna; ehuru Bock icke ihågkommit det då han samtalade med Jonas Jonsson, men erinräd om det osannolika i denna uppgift, vidgick Bock omsider, att han haft en summa penuingar, utgörande nära femhundra riksdaler, instucken i ett qar vantar, ombundna med segelgarn och nedlagde under en i hans hage befintlig stor sten och öfvertäckte med en mindre sten samt deromkring sammanskrapad mull. Bock, som vid förra ransakningstillfället fick tala med sin hustru, hade då för henne beskrifvit nämde gömställe. Hustru Bock, härom hörd, berättade att hon efter mannens vid sista ransakningstillfället för Henne gjorda beskrifning uppsökt omnämde penningar, men låtit dem qvarligga på gömstället och i vantarne. För några dagar sedan hade hon åter varit der, med afsigt att hemta penningarne, för att nu öfverlemna dem till åklagaren, men till ;sin förskräckelse hade hon då funnit vantarne ligga tomma under stenen Hon bedyrade att hon icke visste hvart dessa penningar tagit vägen, men ansåg det möjligt att enkan Maja Stina Carlsdotter, som bor uti en backstuga i närheten, och hennes söner påträffat penningarnes förvaringsställe och tillegnat sig dem. En på en bänk i tingssalen stående äldre qvinna utbrast härvid i vrede emot hustru Bock, förnekande att hon åtkommit penningarne. Denna qvinna befanns vara Maja Stina Carlsdotter, Hon tillsades att afträda under fortsättningen af förhöret. Hustru Bock berättade vidare, att hon vid upptäckten, att penningarne blifvit borttägna, låtit vantarne qvarligga, en uppgift som hon sedan ändrade sålunda, först att hon burit vantarne med sig ett stycke, men vändt om och lagt dem tillbaka under stenen, och sedan att hon. haft. vantarne hemma öfver en natt. På aftonen söndagen den 3 dje dennes voro hustru Boek och hennes syster inoe hos Maja Stina Carlsdotter. Vid bortgåendet derifrån mötte de Maja Stinas yngste son, Carl Aug. Nilsson. Då gossen Kommit in. lyssnade hustru Bock utanför och hörde gossen fråga sin moder, hvad bustru Bock och hennes syster gingo der och vädrade efter, hvarefter han, talande halfhögt, yttrade: Nu har hon varit der och lagt dit vantarne igen. Carl Avgust Nilsson, som var närvarande, före kallades och sade sig ej hafva sett några penningar eller några vantar under någon sten utiifrågavarande häge, och icke heller veta hvilken sten som Bock och haäns.hustru menat. På söndagsaftonen hade han väl varit ute och mött hustru Bock och hennes syster, men icke frågat sin moder hvad de vädrade efter Yttrandet om vantarne förklarade han sålunda, att han utder väg ifrån Kyrkån stöppat sin ena vante i byxfickan, som var sönder, och då vanten ej fanns qvar i fickan, omtalade han vid hemkomsten för modren att han tappat den. På eftermiddagen besökte han sin i Slätthult tjenande bro-: der, och under, det han gick, föll vanten, som sutit qvar i byxen, ner på marken. Han omtalade derföre vid hemkomsten för modren att vanten kommit till rätta. i Maja Stina Carlsdotter förekallades och förnekade all vetskap om de penningar, som legat under stenen, och sade sig aldrig hafva sett desamma eller hört dem omtalas, På fråga. berättade hon att sonen Carl August, som hade ett par vantar, tappat dem begge en gång då han var ute för att, i den af Bock och hans hustru: omnämda hage, hemta ved. Lördagen den 2 dennes hade han sjelf i sällskap med sin syter hittat vantarne, Om han berättade detta, mindes hon icke, hvaremot hon erinrade sig gossens om-hustru Bock oeh hennes syster framställda fråga: Hvad gå de och vädra efter. Torparen Daniel Jonsson från Trånshult:;:(häktade Johan Albrekt Danielssons fader och Carl Johan Larssons svärfader) förnekade fortfarande att han vetat något om poströfveriet förrän tret:ondedag jul, och ville såsom missägning förklara sin vid ett föregående ransakningstillfälle gjorda berättölse om hans hustrus yttrade farhåga att deras barn varit med om postens bortröfvande. Vid fråga hvar han förvarat de penningar, söm han mottog af Carl Johan Larsson, och om han icke burit dem med sig till Trånshult, uppgaf Daniel Jonsson att han gömt penningarne i en stenmur vid Carl Johan Larssons husbondes ladugård. : Vid erinran att han förut sagt sig hafva gömt dem i ringmuren : vid Högsby kyrka, förnekade Dan. Jonsson sig hafva haft en sådan uppgift, hvilken dock vitsordades af flera bland nämden. Häktade Henrik Nilssons hustru, Johanna MagdaIena Nilsdotter, berättade bland annat, att Johan Albert. Danielssop trettonde dag jul för hennes man Hepvrik Nilsson i hennes närvaro omtalat att Danielsson deltagit i postens bortröfvande, På Henrik Nilssons fråga, om Danielssons föräldrar hade kännedom derom; hade Dänielsson svarat, att de fått veta det juldagen eller annandag jul, och tillagt: Jäg ömk es