Aftonbladet – 26 april 1859, sida 2

hon icke heller ännu riktigt bestämt sig i testamentsfrågan, Sven var icke alltid hvad han borde vara för att vara värd en sådan bålelycka. Återstår Svartskär. Då personer Höra omtalas att en bekant länge legat i någon tärande sjukdom, får man ofta höra det yttrandet: Är det ännu icke slut — kors, lefver han ännu? Hur är det möjligt att ban kan hålla ut... detär ett verkligt underverk Besynnerligt nog yttras samma ord öfver ett handelshus, om hvilket man, efter den stora sjukdomskrisens förvandling till en envis tvinsjuka i stället för ett slag knall och fall, dagligen väntar underrättelse angående den totala upplösningen... Hur hänger detta egentligen ihop? Nu måtte det väl snart vara slut... Det är orimligt att det så länge kunnat hålla sig uppe — men nu sjunger det ändå på sista versen. Efter den osaliga rättegången, som kostade vår unge köpman så otroligt mycket, hade hans lilla skepp först drifvit mot bränningen, men sedan, såsom det för andras ögon tycktes, blifvit hjelpt så pass, att det borde komma i farten och svaja upp igen. Men sjelf visste Hjelm huru otillräckligt stödet varit — de små läckorna blefvo aldrig botade. 5, Snart visade sig också att skeppet ej skulle komma i gång. Och så börjades denna långpina, som blott kan begripas af dem, hvilka sett sitt egetlefnadsskepp i vådlig fara... Skall någon: ansträngning lyckas, — skall det komma upp, eller skall det blifva till vrak och alla våra förhoppningar till spillo? Detta vägande är det som mest tär på lifsmärgen. Det står still i det yttre, det står still så länge att menniskorna blifva otåliga. Den pinsamma spänningen blir till sluts olidlig. Hjelm hade nog fått vinkar att låta skeppet falla af sig sjelft. : (Forts. följer.)