Aftonbladet – 26 april 1859, sida 2

den, sedan vi lemnade våra vänner. kring Bottnafjorden. Men ingen enda af dessa månader har försvunnit spårlöst. Aldrig besannas de ofta upprepade orden att dag kommer och dag går, och ändå står allt still. Det vore väl för de otåliga, som så klaga, om allt -stode still. Men redan deruti att det otåliga knotet tilltager, detta sakta gnagande på egna ben, visar sig att stilleståndet ej finnes till. Och det är illa att icke räkna förändringar i annat än det, som. tilldrager sig i det yttre lifvet, då det inre, Om det egnades en fullkomlig uppmärksamhet, skulle gifva så många skördar af både välgörande bekymmer och välgörande förhoppningar. Mången torde säga: Bekymmer finnas nog — man behöfver ej leta efter dem; Jo, man behöfver det — ty icke sällan är fallet att vi bekymra oss öfver små ting, medan de stora, som ligga oss helt nära, liksom i flykten kastas en duk öfver för att somna i glömska, om de vilja och kunna. Men de akta sig att somna: de växa i stället under täckelset; och när så händelsevis, då de små bekymren bortdunstat, vi komma att rubba den öfverkastade duken, finna vi med förfäran att vi förbisett det stora för det lilla, och då erfordras det kanske årslång och årslång kamp igen, innan vi komma till slut på de bekymren, och detta allt under det tiden — stått still. Hvar och en ser de vexlingar, som rulla omkring utanföre den kroppsliga hydda, der vår ande till en tid är bofast. Men hvem ser anden sjelf, hvem ser dess tillstånd? Då den visar sig för främmande, kläder den -sig i någon af sina paraddrägter och bär då upp sig så som det anstår den påtagna. drägtens Men då denna är aflagd och a åter erfar hela vällusten eller 6 san afsin trygghet att slippa Öppna ör fränåmande, byrdelager den rå då allt till? Det torde vara s ti icke forska efter dess färder på den såfkens vagn, der det både går rättfram, böti.uges och rundt