Under detta. tid satt Thorborg ensam i förmaket, der hon hade sina ögon fästade ömsom på vägen, ömsom på vägguret. Men det var väl flera i dag som tänkte på den bortresande än Thorborg. Vivika stod som bäst i köket och höll en straftpredikan för sig sjelf öfver att hon så underkänt klockarns spådomsgåfva angående tyskedanskens, hedersamhet. . Icke hade hon erhållit helgullsörhängen, men deremot smekte hon med icke tvetydig förtjusning fem stycken blanka specieriksdalrar — och kunde icke de blifva guldörhängen, så visste hon ingen råd. Dock, när hon tänkte på den stora planen att sätta upp testamente, vore det kanske illa att förspilla en sådan fastighet. Och sen kunde det nog vara roligt att hålla sölfverrullen? för Svens ye om han någon gång skulle fela i ödmjukhet och höflighet. För resten behöfde det inte bli någon hemlighet i bygden att jungfru Vivika hade mynt nog att skaffa sig både ett och två par örhängen, om hon ville. Hon vägde skatten af och an i händerna tills hen blef så rörd att hon utbrast: Stackarn kunde gerna fått middag på fallrepet! Sen han börjat bli folk och en sannfärdig menniska, har jag inte något vidare ondt till honom. Och jag hoppas att, när han kommer hem i sitt land igen, de inte gör honom något illa för det han släppte fartyget och folket på Hakonbrottet. Ja gu, svär jag På att det var de dumma fyrtändarna, de latingarna, som inte höll ljuset rätt åt honom! Nå nå, om en kunde tänka sej att en vågade tala till vår Herre på ordspråk, så kunde en allt vilja fråga hvad det skall vara för nytta till att ställa klippväggar under vattnet, likgom en inte hade nog af den varan ofvanpå ... Fem specieriksdalrar gör mej tjugo riksdaler