Aftonbladet – 21 april 1859, sida 3

Han blir här i natt, moster, det kan j gla er åt. : Jaså, du visst det! Nå, så blir det morgon — då reser han partu, och då ger jag dej det rådet att plocka dej ur vägen för mej. För hvad det lider, så sätter du dej i fällan, och bar tålamodet mitt taget slut, så tror jag inte att du rosar marknanl Det är en undersam sak med er, moster, sade Sven, i det han med en viss majestätisk vrede slängde pepparroten och rifjernet ifrån sig, att j aldrig kan lära er begripa att tiden går, medan j står stilll Hyad menar du med det förnärmelsetalet, din enfaldige torsklefverstrut? Jo, moster, dermed menar jag regalt, att jag nu har blifvit tre år äldre, än när jag började fara med löjtnanten, och att jag håller mej sjelf i för stor respektering att längre ta emot era skällsords-skänkaser! Skickar; derföre på mej det allra minsta i den vägen, 8å tar jag oppet och skickart som en boll rätt tillbaka på er. Nu vet.j, om j inte förr vetat det, hvad Sven Dillhufvud går för! Och nu kan j rifva eran pepparot sjelf, så år era gamla onda ögon förlusta sej i en årepress.n Vid detta anfall var icke? Vidare att tänka på hvarkenkapten : Geistern, : middagen eller något slags bevekelsegrund. Möster Vivika tog i blinken slefven, som on nyligen tagit ur SRp siten, och innan Sven Dillhufvud fattades åf en tusendels afiing m det öde, som kunde förestå hans respekerade person, hade han fått sig tre å fyra lag kring kinderna och derjemte en hel störtjö af de mest varierande — skänkaser. Den ryktbare håtten hade ännu icke :hunut få ordet för sig, då Gudmar kom ned ch fick se sin Lom i sådan nöd. (Forts. följer.)