Aftonbladet – 20 april 1859, sida 2

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN?). ROMAN AF EMILIE CARLEN, Fortfår Ja, jag fruktar att denna min varelses omstörtning skulle göra mig till en helt annan man än den enkle, hederlige — hvarföre icke obetydlige — jaktlöjtnanten, som dock i denna egenskap kan vara mera sjelfständig än grosshandlaren Guldbrandssen, som med sin.svärfar, sin kompanjon och sin hustru till rättesnöre aldrig till slut visste hvilken väg som för honom blefve den rätta. Nåväl, sedan du nu uttalat och jag afhört din fullständiga trosbekännelse, så vill jag uttala min. Älskade Majken, låt mig först för Guds skull och för min trofasta kärleks skull — jag svär dig att den aldrig brunnit högre än nu, då jag gifvit dig så djupa stygn — låt mig få tillägga några ordi Gör sål Dessa ord, som jag ville uttala på mina knän, om du tilläte det, lyda så: I fall du skulle förakta mig för min bekännelse och anse den tillkommen : af högmodig sjelfviskhet, så säg det ej! Det skulle göra mig tokig. Jag begriper icke: hvarföre jag nämde något enda skäl mer än det, hvilket alltid för mig blir det första, att jag aldrig frångår den bana, som jag med fx vilja och full eftertanke ingått på och hvars törnigaste stig jag redan uttrampat. Men då jag började med det, hvarmed jag bort sluta, så måste jag äfven tillägga att du, alltid för mig den tillbedda och högt älskade qvinnan, i hvarje gtånd skall råda som min jemlike, men icke som min öfverherrskarinna i något, der förhållanden uppstå, i hvilka mannen skulle bli sämre än noll, om han ej har sin egen vilja... Och nu, min ljufva, ädla och högtänkta Majken, var barmhertig — förlåt din Gudmar! Du är ju så öfver honom i allt annat; på hufvudets; hjertats och känslans ) Se A. B. niis 1—47, 49-—58, 61-81, 83—90.