Aftonbladet – 20 april 1859, sida 2

utan all höfva... Men kontrollör vill jag bli, det är afgjordt. Jag vågar mig ej till dig förrän jag fått svar på detta. Skrif i ögonblicket, oc tillsäg Sven att han flyger hem, Jag tänker gå och möta honom tio minuter efter det han gett sig af. Din egen i ångest väntande Gudmar. Majkens svar: Välkommen hem från rymningen, herr kontrollör! Det var just lagom att säga mig farväl, ty jag kan ej emotstå mammas uppmanande bref. I-öfvermorgon reser jag — så vi ha endast morgondagen på 088. Din Majken. Jasån, hviskade Gudmar då han, mötande sin ärnesven, på vägen, emottagit och brutit denna biljett... Jaså, befälhafvaren har gått till hvila... Ack, hvarföre skall man aldrig få glädja sig åt något af fullt hjerta! Jaj lir kontrollör — men hvad gör det nu, då hon ej fröjdar sig deråt! Men då han kom fram till Svartskär, emottogs han af Majken, liksom aldrig något märkligt uppträde egt rum. Hennes enda häntydning derpå voro dessa ord: Min Gudmar, lofva mig att aldrig vidröra den der stunden uppe hos mig! Vi skola båda glömma den. Jag hade ej nog betänkt allt. ifall du ingått på mitt förslag, af kärlek till mig, och det ej sedan lyckats, skulle det för mig blifvit ett ämne till sorg i framtiden. Gudmar var genast i himlens sky, ty han ville vara der. Han begärde ej bättre än tillåtelse att glömma. Men någonting i hans inre förkunnade att den stunden ej så lätt torde glömmas. Och ban uppskattade fullkomligt det ädla sätt, hvarpå Majken afslöt underhandlingen. Och icke ett gran mindre kärlek syntes hos henne sedan. 3 Hon älskade sin Gudmar lika innerligt, men hon hade ett minne, som hon önskade vara borta — dock är en önskan ej detsamma som bönhörelse — och mången stund inställde det sig för att kasta liksom ett snödoft öfver hennes varma hjerta. (Forts.)