Aftonbladet – 20 april 1859, sida 2

Obetingadt — ty inträd i-hvad yrke som helst med afsmak för detsamma, så får yrket lida... Men nu vill jag påminna dig början af vårt samtal. Häntyd aldrig vidare på någon tid för vårt giftermål! Du har sjelf så fullkomligt aflägsnat den, att vi kunna betrakta oss såsom för alltid trolofvade, aldrig i andra jordiska band förenade — och kanhända är det så godt det. Majken, Majken — och detta sedan du förlåtit mig... Och nu... o Gud... två tårar ur dina ögon, du starka qvinna... Dåär det nog... Farväl, min mö! Guds frid öfver dig... Farväll, : 5 Och innan Majken hunnit fatta hans afsigt, var han borta, icke allenast ur rummet, ur huset, utan äfven från stranden. Det kostade Majken icke ringa ansträngning att tillfredsställa vännernas frågor. Hon lyckades dock supponera att någon hemlig affär varit orsaken till hans flykt. a Majken anade emellertid hvart han rest, och under några dagar utstod hon en långt starkare oro än hon ens ville tillstå för sig sjelf... Min tillbedda mö! Du inser att jag varit åt Göteborg. Dina två tårar tvingade mig till något utomordentligt steg, Jag kom till staden, jag rusade upp till min gynnare och förman och talade om vissa omständigheter, som utan tvifvel skulle bringa mig att ändra lefnadsplan och öfverge tullverket. Nåväl, älskade — resultatet af denna sammankomst blef, att min förman först tycktes tro att jag fått en skruf lös -—-ochdet var kanske icke så utan, ty de: der tårarne... de der tårarne... Ack, hvilken lycka att du så sällan gråter.. ... Men hufvudsumman blef; att man ej ville vara af med mig och att jag erhöll ett löfte; som jag bestämdt kan påräkna, att innan slutet af nästa sommar ha tjensten... Och så for jag hem. Nu är det i fem dagar jag utstått allt detta. Hvilka samvetsqval jag haft... Fräls mig från dem!-O, hvad jag älskar dig... det är vid Gud