Aftonbladet – 19 april 1859, sida 2

tillfälle att lika noga forska i hans drag som han forskat i hennes. De syntes knappt ha råd: att draga andan, och ingen, som så sett dem, kunde föreställt sig att det var tvänne älskande, hvilka råkat komma utom kretsgången af deras vanliga intryck och känslor. Ändtligen talade Majken: Du har sagt mig ord, hvilka icke hela min föregående lefnad varit tillräcklig lång att låta mig tro på någonsin skulle komma ifrån dig. . Och min återstående lefnad skall icke räcka till att lära mig begripa att detär Gudmar Guldbrandssons själ som uppreser sig mot den delning af mannens och qvinnans jemlikhet — när den kan finnas — som Gud sjelf bestämt, då han lemnade åt båda förnuftets dyrbara gåfva, och som Kristus så skönt förklarar. 1: de enkla, men gudomliga orden: Så varda de-nu icke-tu, utan ett... O, Gudmar, denna stund: är tusen gånger bittrare än: alla de bittra stunder, jag hittills upplefvat! Då man strider mot yttre hinder sker det alltid under en möjlighet till seger; men om man möter inre, hvilka ej ens kunna blifva mål för strid, då... då... Hon tystnade och nedböjde pannan. Jag visste att jag skulle väcka dessa känslör hos dig, och jag försvarar mig ej — ty illa bar jag dermed lönat din höga och rena: kärlek, icke högre, icke starkare än min; men tusen gånger renare.n i Majken svarade ej. Som tjensteman,, fortfor han, ,var jag helt och hållet oberoende at allinverkan från din sida. Der följde jag, som jag förut sagt dig, en laglig myndighet, från hvilken ingen apell kunde finnas. Men som affärsman blefve det fullkomligt olika. Der skulle ditt öfverlägsna hufvud ställa oss i en nästan falsk ställning, ty jag trodde mig ej der våga ett steg utan att rådfråga dig, och detta förintande af min egen själ, denna negativa tillvaro såsom endast ett lydnadens redskap i din milda hand...... Han höll upp. (Forts. följer.)