Aftonbladet – 19 april 1859, sida 2

Gudmar uppstod häftigt och gick två eller tre slag öfver golfvet. z Min Majken, sade han med tonen hos en menniska, som vaknar upp ur någon inre förvåning, jag kan rent ut säga dig att jag aldrig tror det jag, känt mig sjelf förrän i den här stunden. Hvad vill du säga?, Något som väckt min egen häpnad och fordrar mod, nästan mera mod än jag eger att uttrycka i ord. Likväl måste det ovilkorligt sägas. Ja, var fullt uppriktig — det minsta skrymteri mot hvarandra är oss bägge ovärdigt.n Det är fullkomligt sant — men,-ack, det är så grymt det jag. vill förtro dig! Mitt hjerta reser sig emot att uttala orden... säkert får jag se dig icke blott sörgsen, utan förbittrad. Du bör ej onödigtvis uttänja mina känslor. Förstå, om: du kan — jag förstår mig kpappt sjelf. Men jag känner i denna stund tydligt, liksom det vore skrifvet med eldbokstäfver, dem jag kunde läsa i min egen själ, att jag aldrig skulle bli en lycklig man, om jag ginge under någon annans ledning än min egen. Till och med din hand torde då tynga på mig... Nu är det sagdt. Under det följande ögonblicket blef Majken så blek, att näsduken, som hon förde öfver pannan, ej. var stort hvitare än hon sjelf. Men ehuru Gudmar såg denna blekhet, beviset på en djup sinnesskakning, rörde han sig ej ur stället. : Han såg ut alldeles som han blifvit förintad af sina egna ord, men som om de det oaktadt ej kunde tagas tillbaka. Måhända hade Majken trott detta, ty hon väntade i synbar spänning något tillägg. Men när hon så väntat i flera minuter, kunde: Gudmar med sin blick följa den omärkliga förvandlingen af hennes ansigte från bestörtning till smärta, slutligen stannande i den salla formen af en orubblig beslutsamhet. Dessa långa ögonblick hade gifvit henne