Aftonbladet – 18 april 1859, sida 3

I Posttidningen fortsättas i flera långa artiklar funderingarne om det tragiskan. Vi ha i allmänhet mycken aktning för den författare, hvars signatur befinner sig underdessa uppsatser; det mesta af hvad han nu-för tiden skrifver, isynnerhet uti. sociala ämnen, bär en prägel af le gros bons sens, lefvande rättskänsla och varmt intresse för humanitetens sak. Men understundom, numeraytterst sällan, kommer han med mycket underliga saker, så att man knappast kan fatta huru de flutit ur samma penna som det myckna sunda, praktiska och tänkvärda, som man ej kan annat än gilla. Till dessa kuriösa undantag hörde ett nyligen publiceradt förslag till förekommande af poströfverier genom att förse postiljonerna med hvisselpipor med ett melankoliskt klagande ljud,; till dem kan man äfven räkna de nu ifrågavarande tragiska betraktelserna. De äro visst icke skandinaviska,, utan skulle snarare för sin besynnerlighets. skull kunna kallas kinesiska. En olemik -med-en författare, som förkastar de enklaste och allmännaste estetiska satser såsom akademiska dumheter,, och som finner det enklaste resonnement obegripligt, derföreatt det icke utgår från den enstaka och besynnerliga ståndpunkt, på hvilken han sjelf ställt sig, kan icke leda till. det ringaste gagn. Vi behöfva blott nämna, att författaren helt enkelt stryker ett streck öfver den estetiska hufvudgrundsatsen att konsten har sitt-mål i sig sjelf, att det sköna är till för sin egen skull, och, gående tillbaka till förra århundradet, proklamerar att konsten skall gå i den praktiska nyttans tjenst. Detta motiveras på följande sätt: Vi ha verkligen en filosofisk skola, som kunde kallas förbistringens, emedan den råkat få sözdringen på sitt programm, söndringen och införandet af en konstlad rangordning mellan det som det högsta för